andedräkten stod som rök ur munnen på prästen och
gossarne som sjöngo i koret. Församlingen, som
stående avhörde mässan, hade fått halm utbredd på
jordgolvet, att de icke skulle frysa allt för mycket
vid knäfallen, som återkommo var gång gossarne
ringde i den lilla klockan. Det var mycket folk i
mässan i dag, emedan man väntade sig ett ovanligare
skådespel efter gudstjänstens slut. Prästen skulle
nämligen varna tvenne oeniga makar, som icke ville
hålla frid tillsammans och icke fingo skiljas, emedan
någon synd icke var begången och ingendera ville
lämna bo och barn och taga skammen för en
förlöpning. Mässoffret var slutat och litanian, miserere,
ljöd sönderslitande från de av kölden darrande
rösterna. Solen lyste rött på de isiga fönstren och
de tända vaxljusen lyste icke alls, utan sågo endast
ut som gula fläckar, över vilka den uppvärmda luften
dallrade som gärdesglindret om våren.
Agnus Dei, qui tollis peccata mundi, sjöng
prästen, och gossarne svarade miserere, och församlingen
stämde in; djupa, skarpa mansröster, och höga späda
kvinnoröster, miserere, förbarma dig över oss.
Det sista miserere ljöd som ett förtvivlans nödrop,
ty i samma ögonblick trädde de två makarne fram från
den undangömda plats vid dörren de haft sig anvisade
och gingo fram på stora gången till altaret. Mannen
var en lång, grovt byggd person med brunt helskägg
och haltade något; kvinnan en liten, späd gestalt med
veka linjer och mjuka behagfulla rörelser. Hennes
ansikte var till hälvten dolt av en karpus så att man
endast såg ett par blekblå ögon med ett lidande
uttryck och det övre av de vita kinderna.
Prästen gjorde en tyst bön och vände sig därpå
utåt mot församlingen. Han var eu ung man som ännu
icke fyllt trettio år och vars friska godmodiga ansikte
icke tycktes passa till den sida dräkten och de stora
stränga ord han uttalade. Han hade fått båda
ma-karnes bikt långt förut och det var endast på biskopens
befallning han nu framsade sin straffpredikan. De
oeniga hade nämligen varit hos biskopen och bett få
upplösa äktenskapet, men denne hade icke funnit
anledning bevilja deras begäran, då kanoniska lagen och
dekretalerna icke tillstadde skilsmässa annat än för
synds skull, ofruktsamhet i vissa fall och den ena
makens förlöpande från hem och härd.
Prästen började sitt tal med en torr, uttryckslös
stämma som om han icke trodde på vad han sade.
Äktenskapet, menade han, var stiftat av Gud själv,
som av mannens rev skapat kvinnan för mannens skull
att hon måtte vara honom en hjälp. Men, alldenstund
mannen var först skapad och kvinnan sedan, skulle
kvinnan vara sin man underdånig och han vara hennes
herre.
(Här gjorde den lilla karpusen en rörelse som om
hon ville tala.)
Mannen å sin sida skulle behandla kvinnan med
aktning, emedan hon var hans ära och han därigenom
ärade sig själv i sin hustru. Sålunda, säger också
Paulus i sitt brev till de Corinthier, sjunde kapitlet,
fjärde versen, vilket ställe just ligger till grund för
Gratiani dekret, han säger: Hustru haver icke själv
makt över sin egen kropp, utan mannen.
(Den lilla karpusen skakade från hjässan till
fota-bjället och mannen nickade bifallande till prästens ord.
Prästen som nu fastade sina ögon på kvinnan ändrade
ton.)
Då lärjungarne kommo till Jesum och frågade om
makar fingo skiljas, svarade han och sade: vad Gud
förenat, skulle människan icke åtskilja, och på denna
grund, tillstadde icke kyrkan äktenskapets upplösning.
Att den världsliga lagen gjorde andra medgivanden,
hade endast uppkommit för människornas ondskas
skull och kunde icke bifallas av kyrkan.
Livet var ingen rosengård, och vi skulle icke
begära för mycket av det. Den, som i dag predikade
här, vore själv i äktenskap. (Det var nämligen på
den tiden de katolska prästerna ännu fingo gifta sig.)
Han visste således att döma i denna fråga; han visste
huru den ena måste vara den andra tillmötesgående,
om icke kiv och nit skulle uppstå. Han hade vigt
dessa unga makar och sett deras första kärleks lycka;
han hade döpt deras barn och sett föräldraglädjen
helga deras kärlek. Han erinrade dem om dessa
oförgätliga stunder, då livet gav dem sitt bästa och
framtiden låg för dem som en rosig sommardag? Han
besvor dem vid minnet härav att räcka varandra
handen och glömma allt som hänt sedan ofridens ande
stigit upp i deras hjärtan; han bad dem i denna
kristliga församlings åsyn förnya det förbund som de i
sin själviskhet sökt lösa.
Nu uppstod ett ögonblick av djup tystnad och
spänning, varunder församlingen gav sin otålighet till
känna genom att flytta sig framåt så långt trängseln
tillät.
De båda makarne förblevo orörliga.
Då syntes prästen bli otålig och med en stämma,
som darrade av sorg och vrede, tog han åter ordet.
Han talade nu om föräldrarnes plikter mot barnet,
om Guds vrede över ett oförsonligt sinne, och han
sade rent ut, att äktenskapet icke alls var avsett att
vara en förlustelse för två varmblodiga människor,
utan ett medel för släktets icke allenast - han
betonade det - förökelse utan också uppfostran. Han
gav dem därpå betänketid till nästa söndag och bad
dem gå i frid.
Han hade knappt uttalat sista ordet och gjort
en avskedande rörelse med handen, förr än den unga
kvinnan vände sig om och gick. Kall och lugn gick
hon emellan församlingens leder och försvann ut
genom stora ingången.
Mannen dröjde ett ögonblick, varpå han sökte
den mindre porten, där korsgången mynnade.
När prästen gick hem med sin hustru som åhört
mässan, sade hon till honom med en vek, men
förebrående ton:
- Trodde du vad du sade?
- Du är mitt samvete, kära hustru, och du
känner mina tankar, skona mig då litet, ty det
uttalade ordet slår som ett gissel.
- Låt då gisslet slå! - Du känner genom bikten,
att dessa makars förening icke är ett rätt äktenskap,
du vet, att denna kvinna är en martyr, vars liv endast
kan räddas genom att hon håller sig långt från denna
man; detta vet du, och du uppmanar henne att gå sin
undergång till mötes.
- Kyrkan, ser du, min vän, har högre ändamål
än små människors välbefinnande.
- Jag trodde, att människors välbefinnande, som
du kallar deras sällhet, var kyrkans högsta ändamål.
Vad är då kyrkans högsta ändamål?
- Guds rikes tillväxt på jorden, svarade prästen
efter något begrundande.
- Låt oss tänka nu, sade hustrun. Quds rike?
I Guds rike skola ju endast de sälla hava boningar.
Alltså skall kyrkan göra människorna sälla?
- I högre mening, ja!
- I högre? Finns det två meningar?
- En liten dåre kan fråga mera än sju vise kunna
besvara, sade prästen och tryckte sin hustrus hand.
- Då är det illa beställt med de vises visdom,
ty vad skola de svara, när en klok frågar, när alla
kloka i världen skola komma och fråga, fortfor den
lilla dåren.
- De skola svara, att de veta intet, viskade
prästen.
- Det där skulle du säga högt, och det skulle
du ha sagt i kyrkan i dag. Ditt samvete är icke
nöjt med dig i dag.
- Då skall jag tysta mitt snälla samvete, sade
prästen och kysste sin hustru som just stod på
för-stugukvisten.
- Det kan du icke, svarade hustrun, icke så
länge du håller av mig, och minst på detta sätt.
De stampade snön av fötterna och trädde in i
den lilla prästgården, där de mottogos av två små
friska piltar, som ville kyssa far och mor, vilka voro
så hjärtligt välkomna, icke minst därför att den sköna
söndagsmiddan stod och väntade i spisen.
Prästen lade bort den sida kyrkrocken och påtog
en mera borgerlig, i vilken han dock aldrig visade
sig för någon församlingsbo utom för de sina och den
gamla köksan. Bordet var dukat. Golvet var så vitt
och det hackade granriset doftade så skönt. Fadern
välsignade den goda middagsmaten och man satte
sig till bords så glada och nöjda med sin värld och
med varandra, såsom om aldrig några hjärtan brustit
för högre ändamål.
Snön hade smält, jorden rykte och jäste av
avlingslusta. Prästgården var belägen mitt på den fula
slätt i Uppland, som intages av Rasbo socken. Vart
ögat spanade, syntes endast den steniga marken, den
leriga åkern och några enbuskar vilka tryckte som
skrämda harar för den eviga blåsten. I fjärran vid
horisonten syntes de högsta topparne av skogsbrynet
såsom master av på havet sjunkande fartyg. På södra
sidan av stugan hade prästen planterat några träd
och hackat upp litet jord där han dragit upp blommor
och kryddor, vilka såsom varande ovana vid det hårda
luftstrecket, måste täckas med halm om vintern. En
liten å, som kom norr ifrån skogarne, rann förbi
prästgården och var jämnt så stor att man kunde
rö fram en ekstock, om man höll sig mitt i rännan.
Dominus Peder i Rasbo hade vaknat i
soluppgången, kysst sin hustru och sina barn, och gått till
kyrkan som endast låg några stenkast från
prästgården. Han hade läst morgonmässan, helgat dagens
arbete och gått hem igen så strålande glad och lev-
nadslustig. Lärkorna, vilka säkerligen icke förstodo
sig på fult eller vackert, hade sjungit över de steniga
åkrarne, som om de välsignat den magra grödan,
vattnet porlade i dikena, där de gula hästhovarna
lyste på kanterna. Han hade kommit hem och druckit
sin morgonmjölk på förstugukvisten och nu stod han
1 sin tröja i trädgården och befriade sina blommor
från vintertäckningen. Han tog en hacka och började
vända den sovande jorden. Solen brände varm ; arbetet
vid vilket han var ovan, kom hans blod att röra sig,
han andades häftigt in den starka vårluften och han
kände ett välbefinnande som om han vaknat till nytt
liv. Hustrun hade öppnat fönsterluckorna åt solsidan
och stod halvklädd och betraktade sin mans arbete:
- Det här är annat än hänga över böckerna,
sade han.
- Du skulle ha blivit bonde, sade hon.
- Jag fick ju inte, kära du! O vad det känns
gott i bröst och rygg. Vad tror man Gud givit oss
två långa armar till, om de icke skulle begagnas.
- Ja, inte behöver man dem till att läsa med.
- Nej! Men att skotta snö, hugga ved, gräva
jorden, bära sina barn, och försvara sig, det har man
fått dem till, och det straffar sig självt om man icke
brukar dem. Vi andans män, vi få inte röra vid den
här syndiga jorden.
- Tyst, sade hustrun, och lade ett finger på
munnen; barnen höra dig!
Mannen tog av sin mössa och torkade svetten
ur pannan:
- Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett,
står det. O, vad jag svettas skönt! Det är annat än
när ångesten över att icke kunna finna en dunkel
ordalydelses förstånd jagar kallsvetten genom
hårfästet, eller då tvivlets andar bränna musten ur blodet,
så att det kryper som het sand genom kroppen. Ser
du hur köttet hoppar på armen av lust att få röra sig;
se, hur de blå ådrorna svälla som vårbäckar när isen
smälter; o, bröstet blir så stort, så att det knäpper i
tröjsömmarna; detta är verkligen annat...
- Tyst, sade hustrun, igen varnande, och tillade
för att avleda samtalets vådliga fart. Du har befriat
dina blommor från tvångströjorna, men du har glömt
de stackars djuren, som stått bundna i mörka
ladugården hela vintern.
- Det är rätt, sade prästen och ställde bort
hackan, men då skola barnen ut och se på!
Utan att dröja gick prästen till nöthuset, som
låg ytterst i den byggnadslänga varav gården bestod;
där löste han de båda korna, öppnade fårkätten och
kalvbåset samt gick sedan ut på backen och öppnade
utifrån luckan till svinstian. Först kom skälikon ut och
ställde sig i ladugårdsdörren; ljuset tycktes blända
henne, när hon sträckte fram halsen och vädrade på
solen; därpå klev hon försiktigt ut på bron, drog
några djupa andetag så att våmmen svällde; så luktade
hon på marken, och liksom betagen av glada
fjorårs-minnen satte hon svansen i vädret och skumpade ut
på backen, hoppade över stenar och buskar, och tog
sedan ett sträckt galopp över brunnsluckan. Ut kom
kullkon, ut kommo kalvarne och fåren och sist
grisarna. Men efter dem kom prästen med en käpp, ty
han hade glömt att sätta på trädgårdsgrinden och nu
blev en kapplöpning, i vilken de båda piltarne snart
deltogo med hjärtans lust för att driva ut kreaturen
utom hägnaden. Men när den gamla köksan såg
dominus springa i tröjan ute på backen blev hon
ivrig över vad folket skulle säga, och sprang ut genom
fönsterluckan, medan hustrun stod på trappan och
skrattade så klingande och så gott. Men den unga
prästen han var så lössläppt och glad och njöt som
barn av att se djurens glädje över vinterfängelsets
slut, så att han glömde både församling och biskop
och han sprang långt ut på landsvägen för att mota
kreaturen ut på trädesåkern.
- Då hörde han sin hustru ropa hans namn, och
då han vände sig om, såg han en främmande kvinna
stå bredvid henne på förstugubron. Skamsen och
förargad inom sig, satte han dräkten till rätta, strök
håret under mössan, och vände hemåt antagande ett
högtidligt uttryck i sina ansiktsdrag.
Då han kom närmare, igenkände han den lilla
kvinnan, som han varnat i kyrkan för oenighet i
äktenskapet. Han förstod, att hon begärde ett samtal,
och han bad henne stiga in; han skulle strax komma
efter, när han fått en annan rock på sig.
Med den andra rocken och ett annat sinne
inträdde han om en stund i stugan, där den oeniga
makan väntade. Han frågade hennes ärende. Hon
förklarade, att hon kommit överens med sin man,
att hon skulle förlöpa hemmet, eftersom kyrkan icke
beviljade skilsmässa på andra villkor. Prästen blev
otålig och skulle just fram med dekretaler och
Korinthierbrev, då han genom det öppna stugufönstret
hörde sanden gnissla på trädgårdsgången; han kände
så väl de lätta mjuka fjäten och sandkornens skrik
trängde in i hans samvete,
- Er handling, kvinna, sade han, är full av mod,
men den är ändock ett brott.
- Den är icke något brott, det är blott ni som
kallar den så, svarade kvinnan så bestämt som om hon
genom förtvivlans nätter och dagar genomtänkt sin
handling.
Prästen blev retad och sökte i sitt minne efter
några dråpord, då han återigen hörde några skarpa
små skrik från den pinade sanden därute.
- Ni ger ändock ett dåligt föredöme för
församlingen, sade han.
- Ett sämre, om jag stannar, sade kvinnan.
- Ni blir arvlös.
- Det vet jag.
- Ni förlorar ert rykte.
- Det vet jag också, men det bär jag, när jag är
oskyldig.
- Men ert barn?
- Det tar jag med mig.
- Vad säger mannen om det? Ni har ingen
rättighet över ert barn när ni överger hemmet.
- Har jag icke? Över mitt eget barn?
- Det är alltid två ägare till ett barn!
- Då räcker icke Salomos visdom att lösa denna
tvist! Men jag skall slita den, om jag kan genom
att göra ett slut på detta. Jag kom till er för att
begära ljus och ni leder mig in i en mörk gång, där
ni släcker ljuset och går er väg. Ett vet jag: där
kärleken upphört, där återstår endast synd och
förnedring; jag vill icke leva i synd, därför bryter jag.
Häftiga andetag såsom av återhållna känslor
hördes tätt utanför; prästen kämpade sin strid; därpå
sade han:
- Såsom kyrkans tjänare har jag endast Herrans
ord att hålla mig till, och det är hårt som hälleberget;
som människa kan jag endast säga vad mitt hjärta
ingiver mig, men som kanske är synd, ty
människohjärtat är en skröplig ting. Oå i frid och upplös icke
vad Gud förenat!
- Nej, icke vad Gud förenat, men vad makarnes
föräldrar stiftat. Ni har icke ett ord att säga mig till
tröst på den tunga väg jag går att vandra.
Prästen skakade på huvudet nekande.
- Må ni icke en gång få mottaga stenar då ni
kommer att begära bröd, sade kvinnan med en nästan
hotande ton och gick ut.
Prästen kastade av sig rocken igen, drog en suck
och sökte förjaga de obehagliga känslor mötet
framkallat. När han kom ut, mötte han sin hustru med
den anmärkningen, att det gjorde honom uppriktigt
ont om den arma kvinnan.
- Varför sade du icke henne det? inföll hustrun
som tycktes vara inne i frågan.
- Det finns saker, som man icke får säga,
svarade mannen.
- Vem får man icke säga dem för?
- Vem för?- Kyrkan, likasom staten, min vän,
äro gudomliga tankar, men, förverkligade av svaga
människor, ofullkomliga i sitt förverkligande; därför
får man icke erkänna för svaga människor att dessa
inrättningar äro ofullkomliga, ty därigenom skulle de
komma att tvivla på det gudomliga ursprunget.
- Men om man, genom att se deras
ofullkomlighet, skulle komma att tvivla på det gudomliga
ursprunget, och det genom undersökning skulle visa
sig att de saknade gudomligt ursprung...
- Jag tror vid alla helige, att tvivlets djävlar
härska i denna tidens luft! Vet du icke att den förste
frågaren störtade mänskligheten i fördömelsen! -
Det är i sanning icke utan att den påvlige legaten
haft sina skäl vid pågående kyrkomöte att kalla detta
landet fördärvat.
Hustrun gav honom en blick, som om hon såg
efter huruvida han skämtade, varpå mannen svarade
med ett leende, som betydde att det icke var allvar.
- Du skall icke skämta på det sättet, sade
hustrun, jag kan ju så lätt råka att tro vad du säger.
För övrigt vet jag aldrig när du talar allvarsamt eller
gycklar. Du tror nog delvis på vad du säger, men
du tror också inte på det. Du är så vacklande som
om du själv vore gripen av de där andarne i luften
du talade om.
För att icke komma djupare i en frågas utredning,
som han helst ville ha outredd, föreslog prästen att
de skulle fara på båt ner till en vacker plats som
ägde förmånen av några lövträn och där man skulle
äta middag.
Snart satt prästen vid årorna, och den gröna
ekstocken sköt fram över den lugna vattenytan, under
det barnen sökte rycka av de gamla fjorårsrören,
genom vilkas torra blad vårvinden viskade om
uppståndelse ur vintersömnen. Prästen hade avlagt den
sida rocken och påtagit den tröja han kallade »sin
gamla människa» och årorna förde han med kraft
som en van roddare hela halvmilen ner till den lilla
björkbacken, vilken låg som en holme i stenhavet.
Medan hustrun dukade, sprang mannen omkring
med gossarne och plockade vitsippor och guldvivor.
Han lärde dem skjuta med pilbåge och han täljde
sälgpipor. Han klättrade i träden och rullade i gräset
som en pojke och han lät köra sig som en häst med
tömmarne i mun under barnens klingande skratt.
Han blev allt yrare, och när gossarne sköto till måls
på den långa rocken som han hängt upp i en björk,
föll han i ett sådant skratt att han blev blå i ansiktet.
Men hustrun såg sig försiktigt omkring åt alla håll,
om någon människa skulle komma och se dem.
- Ack, låt mig vara människa ute i Guds natur
åtminstone, sade han. Och hustrun kunde icke
invända något mot den saken.
Middagen var dukad i gräset och prästen var
så hungrig att han glömde läsa över maten, varför
han ådrog sig anmärkning av barnen.
- Far läser inte till bords, sade de.
- Jag ser inte något bord, svarade han och
stack tummen i smöret. Detta roade de små ofantligt.
- Håll fötterna stilla, under bordet, Per, sade
han. Lägg inte benen på bordet, Nils, sade han.
Och de små skrattade så att de höllo på att sätta
maten i halsen. Aldrig hade de haft så roligt, ty
aldrig hade de sett far så glad, och han måste säga
om sina roligheter gång på gång och de mottogos
alltid med lika stor förtjusning.
Men det led mot aftonen och man måste tänka
på hemfärden. Man packade ihop och gick i båten.
Ännu var det muntert en stund, men snart tystnade
skratten och de små somnade i mors knä. Far blev
tyst och allvarsam som man blir när man skrattat
mycket, och ju närmare man nalkades hemmet dess
slutnare blev han. Han försökte ibland att säga något
glatt, men det lät så skärande vemodigt. Solen kastade
sneda strålar över de ändlösa fälten, vinden hade
lagt sig, och det rådde en mjältsjuk tystnad och frid
Han blev allt yrare, och när gossarne sköto till måls
på den långa rocken som han hängt upp i en björk,
föll han i ett sådant skratt att han blev blå i ansiktet.
Men hustrun såg sig försiktigt omkring åt alla håll,
om någon människa skulle komma och se dem.
- Ack, låt mig vara människa ute i Guds natur
åtminstone, sade han. Och hustrun kunde icke
invända något mot den saken.
Middagen var dukad i gräset och prästen var
så hungrig att han glömde läsa över maten, varför
han ådrog sig anmärkning av barnen.
- Far läser inte till bords, sade de.
- Jag ser inte något bord, svarade han och
stack tummen i smöret. Detta roade de små ofantligt.
- Håll fötterna stilla, under bordet, Per, sade
han. Lägg inte benen på bordet, Nils, sade han.
Och de små skrattade så att de höllo på att sätta
maten i halsen. Aldrig hade de haft så roligt, ty
aldrig hade de sett far så glad, och han måste säga
om sina roligheter gång på gång och de mottogos
alltid med lika stor förtjusning.
Men det led mot aftonen och man måste tänka
på hemfärden. Man packade ihop och gick i båten.
Ännu var det muntert en stund, men snart tystnade
skratten och de små somnade i mors knä. Far blev
tyst och allvarsam som man blir när man skrattat
mycket, och ju närmare man nalkades hemmet dess
slutnare blev han. Han försökte ibland att säga något
glatt, men det lät så skärande vemodigt. Solen kastade
sneda strålar över de ändlösa fälten, vinden hade
lagt sig, och det rådde en mjältsjuk tystnad och frid
över hela naturen, blott då och då störd av
kreaturens ramande eller gökens lidelsefulla rop.
- Norr gök, sorg gök, sade prästen, som om
han därmed ville ge ett länge sökt uttryck åt sin
beklämda stämning.
- Det gäller icke mer än första gången man hör
honom, tröstade hustrun, och i morse ropade han
tröster i öster.
Nu syntes taken på ladugården och över
densamma stack kyrkans torn.
De lade till vid bryggan och nu tog fadren de
båda sovande små och bar dem in i stugan. Därpå
kysste han sin hustru och tackade för gott sällskap;
nu skulle han gå till kyrkan och läsa aftonmässan.
Han tog sin bok och gick. När han kom ut
på vägen ringde klockan vesper. Han skyndade på
sina steg. På kyrkogården såg han på långt håll
människor röra sig. Detta var något ovanligt, ty
ingen mer än klockaren brukade åhöra aftonmässan.
Han tänkte på att någon sett honom i björkbacken,
han undrade om man hört hans samtal med hustrun,
han blev riktigt hjärtängslig när han kom nära
kyrkporten, ty där urskilde han två hästar i lysande
munderingar och en arkidiakon från Uppsala
ärkebiskopssäte med åtföljande tjänare. Diakonen tycktes ha
väntat, ty han gick genast fram till prästen och bad
att få meddela sig med honom efter slutad mässa.
Aldrig hade denne bett en aftonbön med så brinnande
hjärta och med ångest i bröstet nedkallade han alla
heliges beskydd mot okända faror. Han kastade då
och då en blick åt dörren, där han såg diakonen stå
som en bödel, vilken väntar på sitt offer, och när han
sagt amen gick han med tunga steg att mottaga slaget,
kreaturens ramande eller gökens lidelsefulla rop.
- Norr gök, sorg gök, sade prästen, som om
han därmed ville ge ett länge sökt uttryck åt sin
beklämda stämning.
- Det gäller icke mer än första gången man hör
honom, tröstade hustrun, och i morse ropade han
tröster i öster.
Nu syntes taken på ladugården och över
densamma stack kyrkans torn.
De lade till vid bryggan och nu tog fadren de
båda sovande små och bar dem in i stugan. Därpå
kysste han sin hustru och tackade för gott sällskap;
nu skulle han gå till kyrkan och läsa aftonmässan.
Han tog sin bok och gick. När han kom ut
på vägen ringde klockan vesper. Han skyndade på
sina steg. På kyrkogården såg han på långt håll
människor röra sig. Detta var något ovanligt, ty
ingen mer än klockaren brukade åhöra aftonmässan.
Han tänkte på att någon sett honom i björkbacken,
han undrade om man hört hans samtal med hustrun,
han blev riktigt hjärtängslig när han kom nära
kyrkporten, ty där urskilde han två hästar i lysande
munderingar och en arkidiakon från Uppsala
ärkebiskopssäte med åtföljande tjänare. Diakonen tycktes ha
väntat, ty han gick genast fram till prästen och bad
att få meddela sig med honom efter slutad mässa.
Aldrig hade denne bett en aftonbön med så brinnande
hjärta och med ångest i bröstet nedkallade han alla
heliges beskydd mot okända faror. Han kastade då
och då en blick åt dörren, där han såg diakonen stå
som en bödel, vilken väntar på sitt offer, och när han
sagt amen gick han med tunga steg att mottaga slaget,
ty nu var han viss på att något olyckligt skulle
inträffa.
- Jag ville icke söka i hemmet, började
ärkebiskopens sändebud, emedan mitt ärende var av en
sådan natur att det fordrade ett fridlyst ställe och
närheten av de heliga ting som göra våra hjärtan
starka. Jag har nämligen ett meddelande från
kyrkomötet, vilket kommer att ingripa djupt i det enskilda
livets innersta förhållanden.
Här avbröt han sig då han såg offrets ångest och
han framlämnade ett pergament som den unge prästen
uppvecklade och läste.
- Dilectis in Christo fratribus - älskade bröder
i Kristo ... läste han: Episcopus Sabinensis apostolice
sedis legatus ... biskopen av Sabina, romerska stolens
sändebud...
Ögonen flögo över de gnetiga bokstavslederna
tills de med ens stannade vid en rad som tycktes vara
skriven med brinnande eld, ty den unge mannens
anletsdrag och blickar blevo som förvandlade i aska.
Diakonen tycktes fatta medlidande med honom
och sade:
- Som synes äro kyrkans krav hårda: inom årets
utgång skola alla prästers äktenskap vara upplösta,
ty en rätt Herrans tjänare kan icke leva i köttsligt
förbund med en kvinna utan att han orenar de
helgedomar han har under händer och hans hjärta kan
icke delas mellan Kristus och en syndig ättling av
den första kvinnan.
- Vad Gud förenat skall människan icke åtskilja,
svarade prästen när han först kom till besinning.
- Detta gäller endast församlingen, men när
Kristi kyrkas högre ändamål fordra, då blir brottet
inträffa.
- Jag ville icke söka i hemmet, började
ärkebiskopens sändebud, emedan mitt ärende var av en
sådan natur att det fordrade ett fridlyst ställe och
närheten av de heliga ting som göra våra hjärtan
starka. Jag har nämligen ett meddelande från
kyrkomötet, vilket kommer att ingripa djupt i det enskilda
livets innersta förhållanden.
Här avbröt han sig då han såg offrets ångest och
han framlämnade ett pergament som den unge prästen
uppvecklade och läste.
- Dilectis in Christo fratribus - älskade bröder
i Kristo ... läste han: Episcopus Sabinensis apostolice
sedis legatus ... biskopen av Sabina, romerska stolens
sändebud...
Ögonen flögo över de gnetiga bokstavslederna
tills de med ens stannade vid en rad som tycktes vara
skriven med brinnande eld, ty den unge mannens
anletsdrag och blickar blevo som förvandlade i aska.
Diakonen tycktes fatta medlidande med honom
och sade:
- Som synes äro kyrkans krav hårda: inom årets
utgång skola alla prästers äktenskap vara upplösta,
ty en rätt Herrans tjänare kan icke leva i köttsligt
förbund med en kvinna utan att han orenar de
helgedomar han har under händer och hans hjärta kan
icke delas mellan Kristus och en syndig ättling av
den första kvinnan.
- Vad Gud förenat skall människan icke åtskilja,
svarade prästen när han först kom till besinning.
- Detta gäller endast församlingen, men när
Kristi kyrkas högre ändamål fordra, då blir brottet
lag. Och märk väl distinktionen: »människan skall
icke åtskilja»; det är således blott människans
uppträdande som skiljare här är frågan om; men här
uppträder Gud, genom sin tjänare, och upplöser vad
Gud förenat, alltså gäller icke för detta fall vad som
eljest gäller för alla fall.
- Men Gud själv har ju stiftat äktenskapet?
invände den förkrossade.
- Alldeles, just som jag säger, och därför har
han också rätt att lösa det!
- Men detta offer begär icke Herran av sina
svaga tjänare.
- Herran begärde av Abraham att han skulle
offra sin son Isak.
- Men hjärtan skola brista!
- Alldeles; hjärtan skola brista, dess mera
brinnande hålla de sig.
- Detta kan aldrig vara den milde Gudens
mening!
- Den milde Guden hängde sin egen son på
kors! Världen är ingen lustgård! Fåfänglighet,
förgänglighet! Och ni kan trösta er med att dekretalerna:
- Nej, Gud allsmäktig, inga dekretaler, herr
diakon, för himlens skull, giv mig en gnista av hopp,
doppa det yttersta av ert finger och släck denna
förtvivlans eld ni tänt; säg att det icke är möjligt,
inbilla er att tro, det hela detta är ett förslag, som
icke blivit antaget.
Diakonen pekade på sigillet och sade:
- Presentibus consulentibus et consentientibus
... det är redan avgjort och bekräftat. Och vad
dekretalerna beträffar, min unge vän, så finnas i dem
icke åtskilja»; det är således blott människans
uppträdande som skiljare här är frågan om; men här
uppträder Gud, genom sin tjänare, och upplöser vad
Gud förenat, alltså gäller icke för detta fall vad som
eljest gäller för alla fall.
- Men Gud själv har ju stiftat äktenskapet?
invände den förkrossade.
- Alldeles, just som jag säger, och därför har
han också rätt att lösa det!
- Men detta offer begär icke Herran av sina
svaga tjänare.
- Herran begärde av Abraham att han skulle
offra sin son Isak.
- Men hjärtan skola brista!
- Alldeles; hjärtan skola brista, dess mera
brinnande hålla de sig.
- Detta kan aldrig vara den milde Gudens
mening!
- Den milde Guden hängde sin egen son på
kors! Världen är ingen lustgård! Fåfänglighet,
förgänglighet! Och ni kan trösta er med att dekretalerna:
- Nej, Gud allsmäktig, inga dekretaler, herr
diakon, för himlens skull, giv mig en gnista av hopp,
doppa det yttersta av ert finger och släck denna
förtvivlans eld ni tänt; säg att det icke är möjligt,
inbilla er att tro, det hela detta är ett förslag, som
icke blivit antaget.
Diakonen pekade på sigillet och sade:
- Presentibus consulentibus et consentientibus
... det är redan avgjort och bekräftat. Och vad
dekretalerna beträffar, min unge vän, så finnas i dem
sådana skatter av visdom, att de väl kunna tjäna till
upplysning för ett förblindat sinne, och vill jag ge ett
gott råd åt en god vän, så säger jag: läs dekretalerna,
läs dem bittida och sent, och ni skall få se, att ni
skall bli lugn och må väl.
Den olycklige prästen tänkte på de stenar han
givit den förtvivlade kvinnan om samma dags morgon
och han böjde sitt huvud under slaget.
- Alltså, sade diakonus, njut av ’den korta tiden;
Sommarvinden har blåsit, blomstren ha gått ut på
marken och turturduvan låter höra sig i vårt land.
Vid sankt Sylvester, ultimo mensis Decembris kommer
jaig igen, och då skall ert hus vara sopat och pyntat,
som om Herren Kristus själv skulle hålla sitt intåg,
och detta vid straff av bannlysning. Ni kan studera
det där diplomet nogare till dess. - Farväl! - Och
glöm inte att läsa dekretalerna.
Han steg upp på sin vita häst och red därifrån
att hinna till nästa socken innan natten och där
sprida sorg och elände., som apokalypsens ryttare.
Herr Peder i Rasbo var förkrossad. Han vågade
icke gå hem genast, utan störtade in i kyrkan där han
föll ner vid altaret. Det förgyllda altarskåpets dörrar
stodo öppna och frälsarens vandring till Golgatha
belystes av aftonsolens röda strålar. Prästen var icke
i detta ögonblick den hotande och straffande Herrans
domhavnnde, utan han låg som !den tuktade
församlingen på sitt ansikte och bad om nåd. Han blickade
upp till Kristus, men han såg intet medlidande; denne
mottog sin kalk ur den bjudande handen och han
tömde den i botten; han bar sitt kors på sin sargade
rygg uppför den branta backen där han skulle
avrättas, men över den hängde öppnade sig himlen.
upplysning för ett förblindat sinne, och vill jag ge ett
gott råd åt en god vän, så säger jag: läs dekretalerna,
läs dem bittida och sent, och ni skall få se, att ni
skall bli lugn och må väl.
Den olycklige prästen tänkte på de stenar han
givit den förtvivlade kvinnan om samma dags morgon
och han böjde sitt huvud under slaget.
- Alltså, sade diakonus, njut av ’den korta tiden;
Sommarvinden har blåsit, blomstren ha gått ut på
marken och turturduvan låter höra sig i vårt land.
Vid sankt Sylvester, ultimo mensis Decembris kommer
jaig igen, och då skall ert hus vara sopat och pyntat,
som om Herren Kristus själv skulle hålla sitt intåg,
och detta vid straff av bannlysning. Ni kan studera
det där diplomet nogare till dess. - Farväl! - Och
glöm inte att läsa dekretalerna.
Han steg upp på sin vita häst och red därifrån
att hinna till nästa socken innan natten och där
sprida sorg och elände., som apokalypsens ryttare.
Herr Peder i Rasbo var förkrossad. Han vågade
icke gå hem genast, utan störtade in i kyrkan där han
föll ner vid altaret. Det förgyllda altarskåpets dörrar
stodo öppna och frälsarens vandring till Golgatha
belystes av aftonsolens röda strålar. Prästen var icke
i detta ögonblick den hotande och straffande Herrans
domhavnnde, utan han låg som !den tuktade
församlingen på sitt ansikte och bad om nåd. Han blickade
upp till Kristus, men han såg intet medlidande; denne
mottog sin kalk ur den bjudande handen och han
tömde den i botten; han bar sitt kors på sin sargade
rygg uppför den branta backen där han skulle
avrättas, men över den hängde öppnade sig himlen.
Det fanns således något över och bakom alla dessa
lidanden. Han började undersöka grunderna till
denna stora människooffring, som nu skulle försiggå
över hela landet. Kyrkan hade sett huru människorna
började tvivla på prästernas befogenhet att vara
domare och bödlar, ty människorna hade funnit sina
domare fulla av mänskliga svagheter; nu skulle
prästerskapet visa, att de själva kunde för Kristi saks
skull riva hjärtat ur bröstet och lägga det på altaret.
Men, fortfor hans upproriska förnuft, kristendomen
har ju avskaffat människooffer. Tankarne gingo sin
egen bana och tänkte: kanske det fanns någon tanke
i de gamla hedningarnes offer. Abraham var hedning,
ty han kände icke Kristus, och han var ju redo att
offra sin son på Guds befallning. Kristus offrades,
alla heliga martyrer hade offrats, varför skulle då
han skonas. Därtill fanns ingen anledning och han
måste erkänna att, om folket skulle fortfara och tro
hans predikan, de också fordrade att se honom offra
det käraste, sig själv, ty han och hans hustru voro ju
ett. Han måste erkänna detta, och han erfor en
egendomlig ny njutning i tanken på de gräsliga lidanden
som förestodo, och därtill kom högmodet och vinkade
med martyrens krona, som höjde honom över denna
församling, vilken han var van ätt från högaltaret
blicka ner på, men som nu hade börjat resa sina
huvud och trotsigt hotat att storma denna upphöjda
plats.
Styrkt och väckt av denna tanke, reste han sig
och gick innanför altarskranket. Han var icke längre
den förkrossade syndaren, utan den rättfärdige, som
förtjänat stå vid Kristi sida, då han lidit lika mycket
som han. Han såg stolt ner på dessa bönpallar, vilka i
lidanden. Han började undersöka grunderna till
denna stora människooffring, som nu skulle försiggå
över hela landet. Kyrkan hade sett huru människorna
började tvivla på prästernas befogenhet att vara
domare och bödlar, ty människorna hade funnit sina
domare fulla av mänskliga svagheter; nu skulle
prästerskapet visa, att de själva kunde för Kristi saks
skull riva hjärtat ur bröstet och lägga det på altaret.
Men, fortfor hans upproriska förnuft, kristendomen
har ju avskaffat människooffer. Tankarne gingo sin
egen bana och tänkte: kanske det fanns någon tanke
i de gamla hedningarnes offer. Abraham var hedning,
ty han kände icke Kristus, och han var ju redo att
offra sin son på Guds befallning. Kristus offrades,
alla heliga martyrer hade offrats, varför skulle då
han skonas. Därtill fanns ingen anledning och han
måste erkänna att, om folket skulle fortfara och tro
hans predikan, de också fordrade att se honom offra
det käraste, sig själv, ty han och hans hustru voro ju
ett. Han måste erkänna detta, och han erfor en
egendomlig ny njutning i tanken på de gräsliga lidanden
som förestodo, och därtill kom högmodet och vinkade
med martyrens krona, som höjde honom över denna
församling, vilken han var van ätt från högaltaret
blicka ner på, men som nu hade börjat resa sina
huvud och trotsigt hotat att storma denna upphöjda
plats.
Styrkt och väckt av denna tanke, reste han sig
och gick innanför altarskranket. Han var icke längre
den förkrossade syndaren, utan den rättfärdige, som
förtjänat stå vid Kristi sida, då han lidit lika mycket
som han. Han såg stolt ner på dessa bönpallar, vilka i
skymningen liknade knäfallande, och han slungade
den rättfärdiges straffdomar över deras huvud, därför
att de icke ville tro på hans predikan. Han rev upp
sin rock och visade dem sitt blodiga bröst, dar det
var ett tomt hål efter hjärtat, som han skänkt sin
Gud; han bad de klentrogna sticka sina händer i
hans sida och varda överbevisade; han kände sig
växa under lidandet och hans överretade inbillning
försatte honom i extas så att tankens verksamhet för
ett ögonblick inställdes och han tyckte sig vara ett
med Kristus. - Längre kunde han icke komma, och
han föll ihop som ett sönderblåst segel, när
kyrkvaktaren kom in och ville stänga.
På hemvägen kände han sig olycklig över den
förlorade extasen, och han skulle gärna ha vänt om
till kyrkan, om icke något onämnbart, yttrande sig i
form av en svag pliktkänsla, kallade honom hem. Ju
närmare han kom, dess svalare blev hans känsla,
och ju mindre tyckte han sig vara. Men när han
trädde inom dörren och hans hustru mottog honom
med en öppen famn och en orolig fråga varför han
dröjt, och när han kände den sköna värmen stråla
mot sig från Spiseln och såg barnen sova så lugna
och blomstrande, då kände han hela värdet av vad
han nu skulle uppgiva, och han öppnade sitt hjärta,
till vilket all hans unga blod strömmade och han kände
hela den första kärlekens världsstormande makt, som
kan bära allt, vakna ånyo och han svor att aldrig
övergiva den hans hjärta älskade, och de båda
makarne kände sig unga igen, och de sutto vid
varandras sida till midnatt, och de talade om framtiden
och huru de skulle kunna undgå den hotande faran.
den rättfärdiges straffdomar över deras huvud, därför
att de icke ville tro på hans predikan. Han rev upp
sin rock och visade dem sitt blodiga bröst, dar det
var ett tomt hål efter hjärtat, som han skänkt sin
Gud; han bad de klentrogna sticka sina händer i
hans sida och varda överbevisade; han kände sig
växa under lidandet och hans överretade inbillning
försatte honom i extas så att tankens verksamhet för
ett ögonblick inställdes och han tyckte sig vara ett
med Kristus. - Längre kunde han icke komma, och
han föll ihop som ett sönderblåst segel, när
kyrkvaktaren kom in och ville stänga.
På hemvägen kände han sig olycklig över den
förlorade extasen, och han skulle gärna ha vänt om
till kyrkan, om icke något onämnbart, yttrande sig i
form av en svag pliktkänsla, kallade honom hem. Ju
närmare han kom, dess svalare blev hans känsla,
och ju mindre tyckte han sig vara. Men när han
trädde inom dörren och hans hustru mottog honom
med en öppen famn och en orolig fråga varför han
dröjt, och när han kände den sköna värmen stråla
mot sig från Spiseln och såg barnen sova så lugna
och blomstrande, då kände han hela värdet av vad
han nu skulle uppgiva, och han öppnade sitt hjärta,
till vilket all hans unga blod strömmade och han kände
hela den första kärlekens världsstormande makt, som
kan bära allt, vakna ånyo och han svor att aldrig
övergiva den hans hjärta älskade, och de båda
makarne kände sig unga igen, och de sutto vid
varandras sida till midnatt, och de talade om framtiden
och huru de skulle kunna undgå den hotande faran.
Sommaren förflöt för de lyckliga makarne såsom
en skön dröm, under vilken de glömde bort att
uppvaknandet förestod.
Emellertid hade det påvliga budet ’blivit känt av
församlingen, vilken med en viss skadeglädje tog del
av detsamma, dels emedan de gärna unnade sina
andliga härskare en liten skärseld, dels emedan de
hoppades få sina präster billigare nu, då de måste
leva utan familj. Vidare fanns inom församlingen
en hop fromma, vilka togo allt som kom ifrån biskop
och påve, såsom komme det från himmelen. De
behandlade frågan fram- och baklänges och stannade
vid den meningen, att köttslig förbindelse mellan präst
och kvinna måste vara syndig. Dessa fromma, vilka
väntat sig se prästgården rensad från synden
omedelbart ovanpå kungörelsen, började samka sorl, när
de icke alls funno sin herde visa några tecken till
att han ämnade lyda. Sorlet växte i styrka efter en
tillfällighet, då åskan slagit ner l kyrktornet. Kom så
missväxt på hösten. Då höjdes rop, och de fromme
skickade en utvald skara till prästgården, vilka
förklarade att de icke ämnade mottaga sakramenten av
en präst som levde i synd; de fordrade att han genast
skulle skiljas till säng från sin hustru; med vilken han
icke vidare hade rätt att avla barn, då dessa ju
skulle förklaras oäkta, och de hotade att de skulle
rensa sin prästgård med eld om icke den vore ren
med gamla årets utgång.
För att visa församlingen, att hans äkta förbund
icke var efter köttet, lät herr Peder bära ut den stora
sängen på backen och sov hädanefter i köket.
Det blev tyst till en tid, men en märkbar förändring
tycktes börja visa sig hos prästen. Han gick oftare i
en skön dröm, under vilken de glömde bort att
uppvaknandet förestod.
Emellertid hade det påvliga budet ’blivit känt av
församlingen, vilken med en viss skadeglädje tog del
av detsamma, dels emedan de gärna unnade sina
andliga härskare en liten skärseld, dels emedan de
hoppades få sina präster billigare nu, då de måste
leva utan familj. Vidare fanns inom församlingen
en hop fromma, vilka togo allt som kom ifrån biskop
och påve, såsom komme det från himmelen. De
behandlade frågan fram- och baklänges och stannade
vid den meningen, att köttslig förbindelse mellan präst
och kvinna måste vara syndig. Dessa fromma, vilka
väntat sig se prästgården rensad från synden
omedelbart ovanpå kungörelsen, började samka sorl, när
de icke alls funno sin herde visa några tecken till
att han ämnade lyda. Sorlet växte i styrka efter en
tillfällighet, då åskan slagit ner l kyrktornet. Kom så
missväxt på hösten. Då höjdes rop, och de fromme
skickade en utvald skara till prästgården, vilka
förklarade att de icke ämnade mottaga sakramenten av
en präst som levde i synd; de fordrade att han genast
skulle skiljas till säng från sin hustru; med vilken han
icke vidare hade rätt att avla barn, då dessa ju
skulle förklaras oäkta, och de hotade att de skulle
rensa sin prästgård med eld om icke den vore ren
med gamla årets utgång.
För att visa församlingen, att hans äkta förbund
icke var efter köttet, lät herr Peder bära ut den stora
sängen på backen och sov hädanefter i köket.
Det blev tyst till en tid, men en märkbar förändring
tycktes börja visa sig hos prästen. Han gick oftare i
kyrkan än han behövde och dröjde sig kvar där till
sena kvällen. Han blev sluten och kall mot sin hustru
och var likasom rädd att möta henne. Barnen kunde
han sitta med i knä långa timmar och smeka, utan
att säga ett ord.
Vid Mårtensmässan i November kom diakonen
från domkapitlet på besök, och han hade ett mycket
långt samtal med herr Peder. Om natten sov denne
uppe på rännet, och han fortfor att sova där
dädanefter. Hustrun sade ingenting, men hon såg hela
förloppet utan utsikt att kunna ändra något. Hennes
själs stolthet förbjöd henne ett närmande, och när
mannen började intaga sina måltider på egna timmar,
träffades de sällan. Han blev askgrå och ögonen
sjönko in i huvudet; han åt aldrig om kvällarne och
sov på bara golvet under ett själskinn.
Det blev jul. Herr Peder kom en kväll tvenne
dagar före julafton in i stugan och satte sig vid
Spiseln. Hustrun lagade barnens kläder. Det rådde
en ohygglig tystnad en lång stund; slutligen sade
mannen:
- Barnen skulle ha något till jul; vem skall
fara till stan?
- Jag skall resa, svarade hustrun, men jag tar
barnen med mig. Vill du det?
- Jag har bett Herren, att denna kalk måtte gå
ifrån mig, men han har icke velat, och jag har svarat
honom: ske icke min vilja utan din!
- Är du viss på, att du känner Herrens vilja,
sade hustrun undergivet.
- Så visst min själ lever!
- Jäg reser i morgon till far och mor, som
vänta mig, sade hustrun med tonlös, men fast stämma.
sena kvällen. Han blev sluten och kall mot sin hustru
och var likasom rädd att möta henne. Barnen kunde
han sitta med i knä långa timmar och smeka, utan
att säga ett ord.
Vid Mårtensmässan i November kom diakonen
från domkapitlet på besök, och han hade ett mycket
långt samtal med herr Peder. Om natten sov denne
uppe på rännet, och han fortfor att sova där
dädanefter. Hustrun sade ingenting, men hon såg hela
förloppet utan utsikt att kunna ändra något. Hennes
själs stolthet förbjöd henne ett närmande, och när
mannen började intaga sina måltider på egna timmar,
träffades de sällan. Han blev askgrå och ögonen
sjönko in i huvudet; han åt aldrig om kvällarne och
sov på bara golvet under ett själskinn.
Det blev jul. Herr Peder kom en kväll tvenne
dagar före julafton in i stugan och satte sig vid
Spiseln. Hustrun lagade barnens kläder. Det rådde
en ohygglig tystnad en lång stund; slutligen sade
mannen:
- Barnen skulle ha något till jul; vem skall
fara till stan?
- Jag skall resa, svarade hustrun, men jag tar
barnen med mig. Vill du det?
- Jag har bett Herren, att denna kalk måtte gå
ifrån mig, men han har icke velat, och jag har svarat
honom: ske icke min vilja utan din!
- Är du viss på, att du känner Herrens vilja,
sade hustrun undergivet.
- Så visst min själ lever!
- Jäg reser i morgon till far och mor, som
vänta mig, sade hustrun med tonlös, men fast stämma.
Prästen steg upp och gick hastigt ut, som om han
hört sin dödsdom» Kvällen var gnistrande kall,
stjärnorna flämtade på den blågröna himlen, och oändlig
låg den snöbetäckta slätten framför den förtvivlade
vandraren, vars väg tycktes bära rätt fram till de
stjärnor som sutto lägst och syntes stiga upp ur
den vita jorden. Han vandrade och vandrade, bort,
bort; han kände sig som en bunden häst som löper,
men ryckes tillbaka av linan varje gång han tror
sig fri. Han gick förbi kojor, där det lyste, och han
såg hur man skurade och fejade och kokade och
bakade till den stundande julen. Tankar på hans egen
stundande jul vaknade. Han tänkte sig hemmet tomt,
oeldat, utan ljus, utan henne, utan barnen. Fötterna
brände under honom, men hans kropp frös. Han gick
och gick utan att veta vart. Slutligen stod han framför
en stuga. Luckorna voro stängda, men en ljusstrimma
trängde ut och kastade ett svavelgult sken på snön.
Han gick närmare och lade ögat till springan. Han
såg in i ett rum, där bänkar och bord voro belamrade
med kläder: små barnlinnen, strumpor, koltar; en
kista stod uppslagen och på locket hängde en vit
klänning, vars smärta liv väckte hans uppmärksamhet;
på dess framstycke syntes intryckt rundningen av en
jungfrulig barm; vid ena skuldran var en grön krans
fästad. Var det en svepning eller en bruddräkt? Han
undrade över att man klädde lik och brudar på samma
sätt. Han såg en skugga teckna sig på väggen; ibland
var den lång så att den bröts av och försvann i taket,
ibland kröp den ner på golvet. Slutligen stannade
den på den vita klänningens kjol. Ett litet huvud
med en bindmössa ritade sig så bjärt mot den ljusa
botten. Denna panna, denna näsa, denna mun, hade
hört sin dödsdom» Kvällen var gnistrande kall,
stjärnorna flämtade på den blågröna himlen, och oändlig
låg den snöbetäckta slätten framför den förtvivlade
vandraren, vars väg tycktes bära rätt fram till de
stjärnor som sutto lägst och syntes stiga upp ur
den vita jorden. Han vandrade och vandrade, bort,
bort; han kände sig som en bunden häst som löper,
men ryckes tillbaka av linan varje gång han tror
sig fri. Han gick förbi kojor, där det lyste, och han
såg hur man skurade och fejade och kokade och
bakade till den stundande julen. Tankar på hans egen
stundande jul vaknade. Han tänkte sig hemmet tomt,
oeldat, utan ljus, utan henne, utan barnen. Fötterna
brände under honom, men hans kropp frös. Han gick
och gick utan att veta vart. Slutligen stod han framför
en stuga. Luckorna voro stängda, men en ljusstrimma
trängde ut och kastade ett svavelgult sken på snön.
Han gick närmare och lade ögat till springan. Han
såg in i ett rum, där bänkar och bord voro belamrade
med kläder: små barnlinnen, strumpor, koltar; en
kista stod uppslagen och på locket hängde en vit
klänning, vars smärta liv väckte hans uppmärksamhet;
på dess framstycke syntes intryckt rundningen av en
jungfrulig barm; vid ena skuldran var en grön krans
fästad. Var det en svepning eller en bruddräkt? Han
undrade över att man klädde lik och brudar på samma
sätt. Han såg en skugga teckna sig på väggen; ibland
var den lång så att den bröts av och försvann i taket,
ibland kröp den ner på golvet. Slutligen stannade
den på den vita klänningens kjol. Ett litet huvud
med en bindmössa ritade sig så bjärt mot den ljusa
botten. Denna panna, denna näsa, denna mun, hade
han sett förr. Var var han? Skuggan försvann ner
i kistan, och fram i ljuset trädde ett ansikte som icke
kunde tillhöra en levande, så blekt, så outsägligt
lidande föreföll det, och det såg honom in i ögonen
så att det brände, och han kände huru tårarne rullade
ner från hans kinder och smälte snön på fönsterbrädet.
Och då blevo blickarne därinne så veka, så
bönfallande, att han trodde sig se heliga Katarina vid
hjulet anropande kejsar Decius om nåd. Ja, det var
hon, och han var kejsaren. Skulle han giva henne
nåd? Nej, giver kejsaren det kejsaren tillhörer, säger
ordet, och himmel och jord skola förgås, men mina
ord skola icke förgås. Ingen nåd! Men han kunde
icke uthärda dessa blickar om han skulle fortfara
att vara stark, därför måste han gå. Ut i trädgården,
där snön hade lagt sig över hans täckta
blomsterbuskar, så att de sågo ut som små barngravar,
vandrade han nu. Vilka lågo i dessa små gravar? Hans
barn! Hans friska röda barn som Qud befallt honom
offra liksom Abraham offrade Isak. Men Abraham
slapp ifrån med skräcken, han! Det var en helvetets
Qud som kunde vara så omänsklig. Det måste vara
en dålig Qud, som predikade kärlek för människorna,
men själv uppförde sig som en bödel. Han skulle
genast gå och söka honom; söka honom i hans eget
hus, och han skulle tala vid honom och begära en
förklaring. Han kom ut ur trädgården, på vedbacken.
Där stötte han på en ofantlig likkista, men den var
för två personer. Nej, det var en säng; den var
bäddad med den mjukaste nyfallna snö, som låg så
vit som ejderdun och kändes så varm som fjäder på
en levande fågel. Det var en vällustig bädd. Här
skulle Cleopatra hava firat bröllop med Goliath.
i kistan, och fram i ljuset trädde ett ansikte som icke
kunde tillhöra en levande, så blekt, så outsägligt
lidande föreföll det, och det såg honom in i ögonen
så att det brände, och han kände huru tårarne rullade
ner från hans kinder och smälte snön på fönsterbrädet.
Och då blevo blickarne därinne så veka, så
bönfallande, att han trodde sig se heliga Katarina vid
hjulet anropande kejsar Decius om nåd. Ja, det var
hon, och han var kejsaren. Skulle han giva henne
nåd? Nej, giver kejsaren det kejsaren tillhörer, säger
ordet, och himmel och jord skola förgås, men mina
ord skola icke förgås. Ingen nåd! Men han kunde
icke uthärda dessa blickar om han skulle fortfara
att vara stark, därför måste han gå. Ut i trädgården,
där snön hade lagt sig över hans täckta
blomsterbuskar, så att de sågo ut som små barngravar,
vandrade han nu. Vilka lågo i dessa små gravar? Hans
barn! Hans friska röda barn som Qud befallt honom
offra liksom Abraham offrade Isak. Men Abraham
slapp ifrån med skräcken, han! Det var en helvetets
Qud som kunde vara så omänsklig. Det måste vara
en dålig Qud, som predikade kärlek för människorna,
men själv uppförde sig som en bödel. Han skulle
genast gå och söka honom; söka honom i hans eget
hus, och han skulle tala vid honom och begära en
förklaring. Han kom ut ur trädgården, på vedbacken.
Där stötte han på en ofantlig likkista, men den var
för två personer. Nej, det var en säng; den var
bäddad med den mjukaste nyfallna snö, som låg så
vit som ejderdun och kändes så varm som fjäder på
en levande fågel. Det var en vällustig bädd. Här
skulle Cleopatra hava firat bröllop med Goliath.
Han bet i sängkarmen som en hund, när det kliar i
hans unga tänder. ~~ Den mörkhyade Cleopatra mot
den vita snön! Det vore en syn! Han vadade vidare i
snödrivorna och fick fatt i en liten gran, som stod
vid vedskjulet. Det var en julgran, en sådan som
barnen skulle dansat omkring om de levat! Nu
erinrade han sig att han skulle söka Guden, som tagit
hans barn, och ställa honom till ansvar. Kyrkan var
icke långt borta, men när han kom dit, var den
stängd. Då blev han ursinnig. Han krafsade undan
snön, tills han fick fatt i en sten, och med den
började han slå på dörren, så att det svarade likt
åskskrällar inne i kyrkan, allt under hans höga rop:
- Härut, Molock, som äter barn, så skall jag
riva upp din buk! Härut, Jesus Kristus och heliga
Katarina, härut, alla helgon och djävlar, så skall ni
få slåss med kejsar Decius i Rasbo! Hå! Ni kommer
från ryggen, avgrundslegioner!
Han vände sig om utåt kyrkogården och med
en rasandes styrka bröt han ner en ung lind; med
denna som vapen angrep han den härskara av små
gravkors, vilka han tyckte rycka emot sig med
utsträckta armar. De veko icke, och han gick fram som
döden med sin lie, och han slutade icke förr än
han nedlagt varenda ett, så att marken var betäckt
med spillror.
Men hans krafter hade ännu icke uttömt sig.
Nu skulle han plundra liken och hopsamla döda och
sårade. Börda på börda bar han fram till kyrkväggen
och staplade upp under ett fönster. När detta var
färdigt, klättrade han upp, slog ut en fönsterruta och
steg in i kyrkan. Där inne var alldeles upplyst av
norrskenet som förut varit dolt för honom av kyrkans
hans unga tänder. ~~ Den mörkhyade Cleopatra mot
den vita snön! Det vore en syn! Han vadade vidare i
snödrivorna och fick fatt i en liten gran, som stod
vid vedskjulet. Det var en julgran, en sådan som
barnen skulle dansat omkring om de levat! Nu
erinrade han sig att han skulle söka Guden, som tagit
hans barn, och ställa honom till ansvar. Kyrkan var
icke långt borta, men när han kom dit, var den
stängd. Då blev han ursinnig. Han krafsade undan
snön, tills han fick fatt i en sten, och med den
började han slå på dörren, så att det svarade likt
åskskrällar inne i kyrkan, allt under hans höga rop:
- Härut, Molock, som äter barn, så skall jag
riva upp din buk! Härut, Jesus Kristus och heliga
Katarina, härut, alla helgon och djävlar, så skall ni
få slåss med kejsar Decius i Rasbo! Hå! Ni kommer
från ryggen, avgrundslegioner!
Han vände sig om utåt kyrkogården och med
en rasandes styrka bröt han ner en ung lind; med
denna som vapen angrep han den härskara av små
gravkors, vilka han tyckte rycka emot sig med
utsträckta armar. De veko icke, och han gick fram som
döden med sin lie, och han slutade icke förr än
han nedlagt varenda ett, så att marken var betäckt
med spillror.
Men hans krafter hade ännu icke uttömt sig.
Nu skulle han plundra liken och hopsamla döda och
sårade. Börda på börda bar han fram till kyrkväggen
och staplade upp under ett fönster. När detta var
färdigt, klättrade han upp, slog ut en fönsterruta och
steg in i kyrkan. Där inne var alldeles upplyst av
norrskenet som förut varit dolt för honom av kyrkans
höga tak. Ett nytt anfall mot de angripande
bön-pallarne, vilka han krossade till en hop trälappar.
Hans blickar stannade nu på högaltaret, där över
pinohistorien Gud Fader tronade på ett moln med
lagens åska i sin hand. Han lade armarne över
bröstet och betraktade spotskt den stränge mannen
därovan molnen.
- Kom ner du! skrek han. Kom ner, skola vi
brottas!
När han icke såg sin utmaning antagas, fattade
han en träklabb och kastade upp mot sin fiende.
Med en skräll träffades ett gipsornament, som störtade
ner och rev upp ett moln av damm.
Han tog en trälapp till, och en till, och kastade
med missräkningens stigande raseri. Molnen föllo
ner bit för bit under hans högljudda skratt, lagens
åska rycktes ur den allsmäktiges hand; slutligen
störtade den tunga bilden med ett förfärligt brak ner
över altaret och krossade ljusstakarne i fallet.
Men då blev hädaren slagen av skräck och sprang
ut genom fönstret.
Dagen före julafton om morgonen hade en
sockenbo sett en underlig syn på prästgårdsgärdet.
En släde hade kommit ut från prästgården med en
kvinna, två barn och en dräng, och körde västerut.
Österifrån en fjärdedels mil efter slädan hade prästen
i församlingen kommit springande och med höga rop
bett slädan stanna. Denna hade dock fortsatt sin färd
landsvägen framåt och försvunnit i en krökning. Då
hade prästen stupat i en snödriva med knuten näve
lyftad mot himlen.
bön-pallarne, vilka han krossade till en hop trälappar.
Hans blickar stannade nu på högaltaret, där över
pinohistorien Gud Fader tronade på ett moln med
lagens åska i sin hand. Han lade armarne över
bröstet och betraktade spotskt den stränge mannen
därovan molnen.
- Kom ner du! skrek han. Kom ner, skola vi
brottas!
När han icke såg sin utmaning antagas, fattade
han en träklabb och kastade upp mot sin fiende.
Med en skräll träffades ett gipsornament, som störtade
ner och rev upp ett moln av damm.
Han tog en trälapp till, och en till, och kastade
med missräkningens stigande raseri. Molnen föllo
ner bit för bit under hans högljudda skratt, lagens
åska rycktes ur den allsmäktiges hand; slutligen
störtade den tunga bilden med ett förfärligt brak ner
över altaret och krossade ljusstakarne i fallet.
Men då blev hädaren slagen av skräck och sprang
ut genom fönstret.
Dagen före julafton om morgonen hade en
sockenbo sett en underlig syn på prästgårdsgärdet.
En släde hade kommit ut från prästgården med en
kvinna, två barn och en dräng, och körde västerut.
Österifrån en fjärdedels mil efter slädan hade prästen
i församlingen kommit springande och med höga rop
bett slädan stanna. Denna hade dock fortsatt sin färd
landsvägen framåt och försvunnit i en krökning. Då
hade prästen stupat i en snödriva med knuten näve
lyftad mot himlen.
Senare underrättelser meddelade, att prästen låg
illa sjuk i en feber, och att djävulen, av ondska över
att han icke rått på Herrans tjänare i den nyss
utkämpade striden om äktenskapets upplösning, på det
förfärligaste grasserat i kyrkan; men för att kunna
komma in och hava makt i den, hade han först brutit
ner alla korsen på kyrkogården. Vilket allt
sammanlagt återställde herr Peders anseende och till och med
gav honom ett sken av helighet, som gjorde de fromma
mycket belåtna, emedan de varit den drivande
orsaken till prästgårdens renande.
Han låg sjuk i tre månader, och först i april
fick han gå ut. Han var bliven gammal. Ansiktet
var skarpkantat, ögonen hade förlorat sin glans,
munnen stod halvöppen, ryggen var böjd. På södra sidan
av stugan hade han en bänk, där han kunde sitta
i solbaddet, försjunken i drömmar om det förflutna,
vilket för honom knappast mera ägde verklighet, helst
han icke mottagit några underrättelser om dem han
en gång kallat de sina.
Kom så åter maj månad med blommor och
fågelsång. Herr Peder gick i sin trädgård och såg huru
ogräset frodades; hans dyrbara blomster hade frusit
ner, emedan ingen sett om täckningen; och de lågo
nu på jorden som trasor i förmultning. Det föll
honom icke ett ögonblick in att gräva upp sängarnje
och så något, då han icke hade någon att arbeta
för, och icke någon vårdande hand lovade att skydda
den unga växtligheten. Han stannade vid
hägnaden och såg ut över landskapet. Slätten låg så
illa sjuk i en feber, och att djävulen, av ondska över
att han icke rått på Herrans tjänare i den nyss
utkämpade striden om äktenskapets upplösning, på det
förfärligaste grasserat i kyrkan; men för att kunna
komma in och hava makt i den, hade han först brutit
ner alla korsen på kyrkogården. Vilket allt
sammanlagt återställde herr Peders anseende och till och med
gav honom ett sken av helighet, som gjorde de fromma
mycket belåtna, emedan de varit den drivande
orsaken till prästgårdens renande.
Han låg sjuk i tre månader, och först i april
fick han gå ut. Han var bliven gammal. Ansiktet
var skarpkantat, ögonen hade förlorat sin glans,
munnen stod halvöppen, ryggen var böjd. På södra sidan
av stugan hade han en bänk, där han kunde sitta
i solbaddet, försjunken i drömmar om det förflutna,
vilket för honom knappast mera ägde verklighet, helst
han icke mottagit några underrättelser om dem han
en gång kallat de sina.
Kom så åter maj månad med blommor och
fågelsång. Herr Peder gick i sin trädgård och såg huru
ogräset frodades; hans dyrbara blomster hade frusit
ner, emedan ingen sett om täckningen; och de lågo
nu på jorden som trasor i förmultning. Det föll
honom icke ett ögonblick in att gräva upp sängarnje
och så något, då han icke hade någon att arbeta
för, och icke någon vårdande hand lovade att skydda
den unga växtligheten. Han stannade vid
hägnaden och såg ut över landskapet. Slätten låg så
solig, och den lilla ån plaskade fram så muntert och
lockade hans öga att följa de små böljorna; de drogo
så underbart och väckte hans längtan att få följa
dem söderut, där de dränkte sig i floden. Han tog
lös sin båt och satte sig i den samma med vilande
åror, samt lät den driva med strömmen. Så
förgingo ett par timmar.
Plötsligen kände han den friska doften av
knoppande björkar och blommande vårbrådd. Han såg
omkring sig; slätten hade upphört och han befann
sig vid foten av den lilla björkdungen. Minnena
från fjoråret stego upp; lätta, ljusa bilder svävade
fram bland guldvivor och sippor. Han steg i land
och gick upp på kullen. Här hade de spisat sin
middag; här på denna gren hängde rocken, som
gossarne sköto på med sin båge. Han såg borrhålet
i björken, där han tappat ur saven, och där de små
legat med sina munnar. Sälgen bar ännu ärr efter
kniven, där han skurit pipor. Han hittade en pil
i gräset; huru de hade letat efter den pilen, den
bästa han någonsin täljt och som gick över toppen
på högsta björken. Han gick omkring och sökte
vidare i gräs och buskar som en fågelhund; han vände
på stenar, böjde undan grenar, reste upp
fjorårs-gräs, krafsade undan löv. Vad han sökte, visste han
ej; men han ville finna något, finna något som
påminde om henne. Slutligen stannade han vid en
hagtornsbuske; där hängde en liten flik av ett rött
ylletyg på en torn; den sattes i rörelse av vinden
och fladdrade som en grann fjäril bland de vita
hag-tornsblommorna; en fjäril uppträdd på en nål; så
kom en annan vindfläkt och vände på den, så att
den tog bild av ett blodigt hjärta; ett hjärta ryckt
lockade hans öga att följa de små böljorna; de drogo
så underbart och väckte hans längtan att få följa
dem söderut, där de dränkte sig i floden. Han tog
lös sin båt och satte sig i den samma med vilande
åror, samt lät den driva med strömmen. Så
förgingo ett par timmar.
Plötsligen kände han den friska doften av
knoppande björkar och blommande vårbrådd. Han såg
omkring sig; slätten hade upphört och han befann
sig vid foten av den lilla björkdungen. Minnena
från fjoråret stego upp; lätta, ljusa bilder svävade
fram bland guldvivor och sippor. Han steg i land
och gick upp på kullen. Här hade de spisat sin
middag; här på denna gren hängde rocken, som
gossarne sköto på med sin båge. Han såg borrhålet
i björken, där han tappat ur saven, och där de små
legat med sina munnar. Sälgen bar ännu ärr efter
kniven, där han skurit pipor. Han hittade en pil
i gräset; huru de hade letat efter den pilen, den
bästa han någonsin täljt och som gick över toppen
på högsta björken. Han gick omkring och sökte
vidare i gräs och buskar som en fågelhund; han vände
på stenar, böjde undan grenar, reste upp
fjorårs-gräs, krafsade undan löv. Vad han sökte, visste han
ej; men han ville finna något, finna något som
påminde om henne. Slutligen stannade han vid en
hagtornsbuske; där hängde en liten flik av ett rött
ylletyg på en torn; den sattes i rörelse av vinden
och fladdrade som en grann fjäril bland de vita
hag-tornsblommorna; en fjäril uppträdd på en nål; så
kom en annan vindfläkt och vände på den, så att
den tog bild av ett blodigt hjärta; ett hjärta ryckt
ur bröstet på ett offer och upphängt i lundens träd,
Han tog ner den från busken, höll den framför sin
mun och andades på den, han kysste den och gömde
den i sin hand. Här hade hon sprungit »tag fatt!»
med gossarne; och de hade trampat ner hennes
klädning.
Han lade sig ner i gräset och grät. Han ropade
hennes namn; han ropade barnens namn. Han grät
så länge, tills han föll i dvala av utmattning.
När han vaknade, blev han liggande en stund
och såg med halvslutna ögon framåt den gröna
gräsmattan, och hans blickar stannade på en stor
sälg-buske, vars gula fransar hängde som gyllene kornax
i solskenet. Gråten hade lugnat honom och
framkallat ett visst välbefinnande; sorg och glädje hade
upphört och hans själ befann sig i fullkomlig
likgiltighet och jämvikt. Varför hans ögon vilade just
på den sälgbusken, berodde av att den just var
inställd i hans synlinje. En svag vind satte buskens
grenar i en sakta gungande rörelse, vilket verkade
så mildrande på hans förgråtna öga. Plötsligt
stannade buskens grenar med ett tvärt ryck, det
prasslade och en hand böjde undan kvistarne; där syntes
en solbelyst kvinnobild, infattad i sälgblommornas
guld och de späda lövens grönska. Han låg en stund
och betraktade den vackra synen, såsom när man ser
på en tavla. Så mötte hans blickar hennes, vilka
sköto fram ur busken som tvenne strålar; de
liksom tände eld i hans slocknande ande. Hans kropp
lyftes från marken och hans fötter förde honom
framåt; hans armar sträcktes och i nästa ögonblick
kände han en liten varm varelse vila mot sitt hårda
Han tog ner den från busken, höll den framför sin
mun och andades på den, han kysste den och gömde
den i sin hand. Här hade hon sprungit »tag fatt!»
med gossarne; och de hade trampat ner hennes
klädning.
Han lade sig ner i gräset och grät. Han ropade
hennes namn; han ropade barnens namn. Han grät
så länge, tills han föll i dvala av utmattning.
När han vaknade, blev han liggande en stund
och såg med halvslutna ögon framåt den gröna
gräsmattan, och hans blickar stannade på en stor
sälg-buske, vars gula fransar hängde som gyllene kornax
i solskenet. Gråten hade lugnat honom och
framkallat ett visst välbefinnande; sorg och glädje hade
upphört och hans själ befann sig i fullkomlig
likgiltighet och jämvikt. Varför hans ögon vilade just
på den sälgbusken, berodde av att den just var
inställd i hans synlinje. En svag vind satte buskens
grenar i en sakta gungande rörelse, vilket verkade
så mildrande på hans förgråtna öga. Plötsligt
stannade buskens grenar med ett tvärt ryck, det
prasslade och en hand böjde undan kvistarne; där syntes
en solbelyst kvinnobild, infattad i sälgblommornas
guld och de späda lövens grönska. Han låg en stund
och betraktade den vackra synen, såsom när man ser
på en tavla. Så mötte hans blickar hennes, vilka
sköto fram ur busken som tvenne strålar; de
liksom tände eld i hans slocknande ande. Hans kropp
lyftes från marken och hans fötter förde honom
framåt; hans armar sträcktes och i nästa ögonblick
kände han en liten varm varelse vila mot sitt hårda
bröst, som åter fylldes av livets fläktar, och i en
lång kyss smälte isen, som så länge hållit hans ande
fången.
Åtta dagar senare kom arkidiakonen på ett
besök i Rasbo prästgård. Han fann herr Peder
blomstrande och nöjd med sitt liv. Diakonen hade ett
ärende att framföra, vilket gjorde honom något brydd
och förlägen om rätta uttryck.
- Man hade hört rykten i församlingen, vilka
nått ända till foten av ärkebiskopsstolen. Nu borde
man visserligen icke sätta tro till alla rykten, men
bara det, att ett rykte kunde uppstå, vore halv
bevisning. Herr Peder - för att nu gå rakt på saken -
skulle ha haft möten med en kvinna. Ärkebiskopen
hade nogsamt varsnat den storm, som påvliga bullan
om skilsmässa framkallat. Den helige fadern hade
själv erkänt det grymma i den nya lagen; hade
därför också varit betänkt på att genom en särskild
licentia occulta - ett hemligt medgivande - göra
de andliges liv mindre surt. Kvinnan vore nu en
gång hemmets genius.
Här stockade sig talets flod, och med en sakta,
knappt hörbar röst viskade Kristi sändebud fram sitt
hemliga medgivande.
Herr Peder svarade:
- Kyrkan tillåter icke präst att hava hustru, men
väl frilla?
- Icke så starka ord! Forsia, hushållerska,
kalla vi det.
- Nå väl, sade herr Peder, om jag då vill taga
min hustru till frilla, så har kyrkan intet däremot?
lång kyss smälte isen, som så länge hållit hans ande
fången.
Åtta dagar senare kom arkidiakonen på ett
besök i Rasbo prästgård. Han fann herr Peder
blomstrande och nöjd med sitt liv. Diakonen hade ett
ärende att framföra, vilket gjorde honom något brydd
och förlägen om rätta uttryck.
- Man hade hört rykten i församlingen, vilka
nått ända till foten av ärkebiskopsstolen. Nu borde
man visserligen icke sätta tro till alla rykten, men
bara det, att ett rykte kunde uppstå, vore halv
bevisning. Herr Peder - för att nu gå rakt på saken -
skulle ha haft möten med en kvinna. Ärkebiskopen
hade nogsamt varsnat den storm, som påvliga bullan
om skilsmässa framkallat. Den helige fadern hade
själv erkänt det grymma i den nya lagen; hade
därför också varit betänkt på att genom en särskild
licentia occulta - ett hemligt medgivande - göra
de andliges liv mindre surt. Kvinnan vore nu en
gång hemmets genius.
Här stockade sig talets flod, och med en sakta,
knappt hörbar röst viskade Kristi sändebud fram sitt
hemliga medgivande.
Herr Peder svarade:
- Kyrkan tillåter icke präst att hava hustru, men
väl frilla?
- Icke så starka ord! Forsia, hushållerska,
kalla vi det.
- Nå väl, sade herr Peder, om jag då vill taga
min hustru till frilla, så har kyrkan intet däremot?
- Icke så, icke så! Vilken annan som helst,
men icke hon! Kyrkans ändamål! Kom i håg!
- Kyrkans högre ändamål var det! Det var
således för att upphäva arvsrätten och komma åt
jordagods som kyrkan fordrade skilsmässa, det var
icke för syndens skull. Ni räknar således olovlig
åtkomst av andras egendom för högre ändamål. Nå
väl, med den kyrkan vill jag icke hava något att skaffa!
Bannlys mig, och jag skall anse som en heder att bli
utesluten ur den förträffliga kyrkans gemenskap,
avsätt mig, och jag skall vara så långt borta, innan ni
hunnit skriva era plakat, att ni aldrig skall få mitt
spår!
Herr diakonus, hälsa den helige fadern och säg,
att jag icke mottager hans smutsiga anbud, hälsa
honom och säg, att de gudar, våra förfäder dyrkade
över molnen och i solen, voro mycket större och
framför allt renare än dessa romerska och semitiska
kopplare och indrivare, som ni narrat på oss; hälsa
honom och säg att ni träffat en man, som skall egna
hela sitt återstående liv åt att omvända kristna till
hedendomen och att en dag skall komma, då de nya
hedningarne skola hålla korståg mot Kristi ståthållare
och hans anhang, som vilja införa bruket att offra
människor levande, då hedningarne nöjde sig med
att döda sina. Och nu, herr diakonus, tag era
de-kretaler på ryggen och larva i väg, innan jag piskar
upp er. Ni har med era osynliga högre ändamål varit
nära att mörda två människor här på orten endast,
och hela riket ropar förbannelser över er. Qå med
min förbannelse, bryt benen av er på landsvägen,
fall omkull i diket, må åskan slå ner på er och
stig-rövare plundra er; må era döda anhöriga gå igen och
men icke hon! Kyrkans ändamål! Kom i håg!
- Kyrkans högre ändamål var det! Det var
således för att upphäva arvsrätten och komma åt
jordagods som kyrkan fordrade skilsmässa, det var
icke för syndens skull. Ni räknar således olovlig
åtkomst av andras egendom för högre ändamål. Nå
väl, med den kyrkan vill jag icke hava något att skaffa!
Bannlys mig, och jag skall anse som en heder att bli
utesluten ur den förträffliga kyrkans gemenskap,
avsätt mig, och jag skall vara så långt borta, innan ni
hunnit skriva era plakat, att ni aldrig skall få mitt
spår!
Herr diakonus, hälsa den helige fadern och säg,
att jag icke mottager hans smutsiga anbud, hälsa
honom och säg, att de gudar, våra förfäder dyrkade
över molnen och i solen, voro mycket större och
framför allt renare än dessa romerska och semitiska
kopplare och indrivare, som ni narrat på oss; hälsa
honom och säg att ni träffat en man, som skall egna
hela sitt återstående liv åt att omvända kristna till
hedendomen och att en dag skall komma, då de nya
hedningarne skola hålla korståg mot Kristi ståthållare
och hans anhang, som vilja införa bruket att offra
människor levande, då hedningarne nöjde sig med
att döda sina. Och nu, herr diakonus, tag era
de-kretaler på ryggen och larva i väg, innan jag piskar
upp er. Ni har med era osynliga högre ändamål varit
nära att mörda två människor här på orten endast,
och hela riket ropar förbannelser över er. Qå med
min förbannelse, bryt benen av er på landsvägen,
fall omkull i diket, må åskan slå ner på er och
stig-rövare plundra er; må era döda anhöriga gå igen och
rida er på bröstet om natten; må mordbrännare sätta
eld på ert hus, ty jag utesluter er härmed ur alla
hederliga människors samfund, såsom jag själv
utesluter mig ur den heliga kyrkans! - Ut!
Diakonen stannade icke länge i prästgården, och
herr Peder dröjde där icke heller, ty hans hustru
och barn väntade honom vid björkbacken på väg till
ett nybygge, som herr Peder skulle anlägga uppe i
skogen mot Västmanlands gräns.
eld på ert hus, ty jag utesluter er härmed ur alla
hederliga människors samfund, såsom jag själv
utesluter mig ur den heliga kyrkans! - Ut!
Diakonen stannade icke länge i prästgården, och
herr Peder dröjde där icke heller, ty hans hustru
och barn väntade honom vid björkbacken på väg till
ett nybygge, som herr Peder skulle anlägga uppe i
skogen mot Västmanlands gräns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar