Slomtiden

Öster om Mårbacka reser sig en skogklädd ås, och öster om bergåsen ligger en liten sjö, som heter Gårdsjön. I den sjön återigen finns en fisk, som kallas för slom. Den är ungefär två tum lång, blåvit och så tunn, att den nästan är genomskinlig.

Så liten den är, är den ätbar, och på den tiden, då löjtnant Lagerlöf bodde på Mårbacka och allting var så mycket bättre än nu, togs den upp ur sjön i oräkneliga massor. Den har sin lektid om våren, strax efter att isen har blivit landlös, och där den gick till, kunde man stå och ösa upp den med skopor eller ämbar. Det var visst ingen, som gjorde sig så mycket besvär för slommens skull, att han tog upp den med håv.

Den fiskades aldrig och bjöds aldrig ut till salu annat än under lektiden på våren. Därför var det ett riktigt vårtecken, när en av Gårdsjöfiskarna kom in i köket på Mårbacka med den första slommen. Och karlen själv visste, att han hade med sig en välkommen vara. Han lyfte raskt upp klinkan på köksdörrn, för lås med nyckel fanns inte till den förr i världen, och steg in morsk, nästan utmanande. Han stannade inte nere vid dörrn, som han annars brukade, han sade inte goddag, och han väntade inte på att någon skulle fråga honom om hans ärende. Han klev med långa steg fram till stora köksbordet och satte där ner ett litet knyte, som var ombundet med en blårutig bomullsduk.

När detta var gjort, drog han sig tillbaka ner mot dörrn och stod där sedan med huvudet stolt tillbakakastat och väntade på vad som komma skulle.

Om det inte fanns andra än hushållerskan och tjänsteflickorna i köket, så fick han nog stå där ostörd en lång stund, för att visa sig otåliga eller nyfikna, det ville de inte låta komma sig till last. Men om det bar sig så väl, att löjtnant Lagerlöfs små döttrar funnos tillstädes, rusade de genast fram, knöto upp bomullsduken och togo reda på vad som fanns under den. De upptäckte då på bottnen av knytet en liten porslinstallrik med blå landskap i bården, som de kände igen år från år. Mittpå tallriken låg en liten hög slom, en fyrti, femti fiskar, mer var det visst inte.

Nu är ju slom en välsmakande fisk, om den blir rätt lagad, men i alla fall anses det inte riktigt fint att äta den.
På de andra herrgårdarna i trakten räknades den nog som fattigmansmat, men så betraktades den aldrig på Mårbacka. Löjtnant Lagerlöf var en så stor fiskvän, att han knappast ville äta annat än fisk året runt. Och sedan laken hade haft sin lektid i februari, hade han fått hålla till godo med sådana saker som lutfisk, torkad gädda, salt lax, salt sik, salt siklöja, för att nu inte tala om den salta sillen. Han gick var dag och undrade om inte slommen snart skulle komma.

De små flickorna hade alltså lärt att hålla slommen i ära, och de blevo också så utomordentligt glada, när de fingo se vad som låg på den blå tallriken. De ropade åt hushållerskan, och de ropade åt jungfrurna. De fingo lov att komma fram och se. Det var ju slom. Lasse hade kommit med slom. Var det inte roligt? Var det inte märkvärdigt?

Och det blev stor och allmän glädje i köket. Hushållerskan gick genast in i skafferiet och lagade en smörgås åt fiskargubben, så att han skulle förstå, att han var välkommen, och när hon räckte honom smörgåsen, gjorde hon sig så gemen, att hon frågade honom om det tecknade sig till att bli ett gott fiskafänge. Men fiskarn stod där morsk och självmedveten, för detta var hans storhets och härlighets dag, och i sitt övermod skämtade han med hushållerskan -- tänk bara, med själva den gamla hushållerskan på Mårbacka! -- och sade, att det såg ut att bli så mycket slom, att löjtnant Lagerlöf inte skulle kunna köpa den med alla sina rikedomar.

Men nu hade mamsell Lovisa Lagerlöf börjat undra vad allt detta talande kunde ha att betyda, så att hon öppnade sin dörr och kom ut i köket.

Hon hade inte förr fått syn på fiskarn och slomtallriken, än hon utropade: »Å, herre min Gud, ska det där eländet börja nu igen!»

Det var en stor missrikning för de små flickorna, att faster Lovisa inte delade den allmänna glädjen. Men hon var nog inte utan känsla för sakens betydelse, hon heller, för hon sade något med låg röst till hushållerskan, och hushållerskan smålog och nickade god mening.

Därpå blevo både barn och tjänstefolk tillsagda att inte låta löjtnant Lagerlöf veta, att slommen var kommen. Han skulle överraskas med den till kvällsvarden.

När de tre små flickorna förstodo vad det var fråga om, blevo de ännu lyckligare än förut. För fadern var deras bästa vän ocb lekkamrat, och de unnade honom allt gott. De blevo nu ofantligt viktiga och beställsamma och ville på inga villkor lämna köket. De bådo, att de skulle få rensa fisken. De visste så väl sedan gångna år hur det skulle göras. Med ett snitt skar man av huvudet, med ett annat drog man ut innanmätet, och därmed var den färdig. Den var så liten, att den varken hade fjäll eller stickande ben som andra fiskar. Och man fick inte skära bort stjärtfenan. Det var ett tecken till att man alls inte visste hur slom skulle behandlas, om man skar bort stjärtfenan.

Då slommen var rensad, fick hushållerskan ta hand om den, men de små flickorna lämnade den inte ur sikte, utan sågo på hur den lagades. Den sköljdes i vatten, den doppades i mjöl och lades sedan i stekpannan. Men det gick inte an att bara kasta ner slommen i stekpannan och steka den hur som helst. De små fiskarna måste bredas ut över pannans botten och läggas tätt intill varandra. Hushållerskan plockade med stort tålamod dit fisk för fisk, bara ett varv, ingen fick ligga ovanpå den andra.

Därpå stektes de små slommarna så hårt, att de hängde ihop som en kaka, och hushållerskan vände dem allesammans i ett enda tag med sin pannkaksspade. Då de voro stekta också på andra sidan, så att de voro bruna och hårda som pinnar, tog hon en hård, rund havrebrödskaka, lade den över fisken och välvde om pannan, så att fisken blev liggande på brödkakan. Så gjorde hon aldrig med någon annan fisk in slom, och hon talade om för barnen, att så hade alltid gammelfrua gjort. Och i gammelfruas tid brukade man sätta fram på bordet en brödkaka och en slomkaka till mans, för då var det inte så gott om tallrikar som nu.

Hela tiden medan slommen stektes, voro de tre små flickorna utom sig av ängslan för att löjtnant Lagerlöf skulle komma in i köket och få se den. Rätt som det var, sprang en av dem ut i förstugan och öppnade en smula på salsdörrn för att titta efter om han satt vackert stilla i sin gungstol och läste i Värmlandstidningen. 

Och när han reste på sig för att ge sig av ut på sin vanliga kvällsvandring, höllo deras hjärtan på att stanna av ängslan. Tänk, om det skulle falla honom in att ta vägen genom köket! Tänk, om han skulle få lust att säga ett gott ord till den gamla hushållerskan!

När de äntligen skulle slå sig ner vid det runda bordet i salen for att äta kvällsvarden, så var det nästan omöjligt för de tre små flickorna att hålla sig allvarsamma. Bara de sågo på sin far, började de att småfnittra.

Och värst var det för den yngsta, som skulle läsa bordsbönen. Hon gav till ett litet fnitter, just som när en sparv får syn på ett havrekorn, mitt i bönen, och löjtnanten skulle till att fråga vad det var som gick åt henne, då han lyckligtvis fick syn på ett litet fat med slom, som var framdukat tätt bredvid hans tallrik.

Då sken löjtnant Lagerlöf upp i hela ansiktet. »Gudskelov, att vi har fått mat i huset igen!» sade han, och det var hans uppriktiga mening, för han räknade inte kött eller fläsk för mat, utan allenast fisk.

Men barnen brusto ut i ett klingande skratt efter allt det tillkämpade lugnet, och han hötte åt dem med fingret och ruskade på huvudet.»Jaja ni! Var det för detta, som ni har sprungit här ut och in hela kvällen, så att jag inte har fått läsa tidningen i fred?»

Sedan blev det en ovanligt munter kvällsmåltid. Löjtnanten var ju alltid språksam och vid gott humör, men då han blev glad over något, var han nästan oemotståndlig. Då kom han fram med så många löjliga gamla historier, så att hela bordsällskapet måste vrida sig i skratt.

Det fanns ju inte mer slom, än att han gott kunde ha ätit upp alltsammans ensam, men i sitt hjärtas godhet delade han med sig av rariteten, så att både fru Lagerlöf och mamsell Lovisa och guvernanten och de tre små döttrarna fingo ett par fiskar vardera. Och allesammans måste medge, att det var besynnerligt, att en så liten fisk kunde smaka så gott.

»Ja, smakar det inte bra, Lovisa?» sade löjtnanten till sin syster, för han visste ju, att hon tyckte lika mycket om köttmat, som han tyckte om fisk.

Till och med hon fick lov att medge, att så här för en gångs skull, innan man hade fått för mycket av den, --

Men när löjtnanten vek ihop sin servett och skulle stiga upp från bordet, sade han helt högtidligt: »Kom nu ihåg, alla barna, vad jag säjer, att om det så vore kungen på Stockholms slott, så kunde han inte ha fått bättre kvällsvard i dag in vi, så att nu ska vi riktigt tänka på att tacka Gud för maten och inte slarva med bordsbönen.»

Så gick det till första dagen i slomtiden.

Nästa dag kom Gårdsjöfiskarn tillbaka, och nu hade han med sig ett helt skålpund slom. Han blev väl mottagen naturligtvis, och fisken betalades med tolv skilling skålpundet, vilket ansågs för högt pris. Löjtnant Lagerlöf kom själv ut i köket med pengarna för att få tala med fiskargubben och tacka honom för att han hade kommit till Mårbacka med slommen och förmana honom, att han skulle hålla i på samma sätt.»Gå för all del inte till prästens eller brukspatrons med den!» sade han.

De tre små flickorna rensade fisken den dagen också alldeles onödda, men nu fingo de ju lön för mödan. Slommen räckte till åt alla inne vid kvällsbordet, och det blev ändå över, så att löjtnanten kunde få till frukost. Men folket i köket fick inte någon slom. Det var alldeles för rar mat för dem.

Nästa dag hade fiskarn med sig så mycket slom, att den knappast rymdes i ett stort stenfat. Nu serverades det slom vid herrskapets bord både till frukost och kväll, och i köket sattes den fram åt rättarn, men inte åt stalldrängen och drängpojken.

Under de närmaste dagarna kom folk från varenda en av de små stugorna utmed Gårdsjön och bjöd ut slom. Löjtnant Lagerlöf köpte av alla, som kommo. Alla de stora stenfaten, som funnos i skafferiet, blevo överfulla. Man fick lov att hälla upp fisken i den stora kopparkitteln. Snart förslog inte den heller, utan fisken tömdes i en stor så.

Men när det kom en sådan massa småfisk till huset, så var det inte så lätt att få den rensad. Tjänsteflickorna sutto inte mer och vävde eller spunno, utan voro tvungna att rensa slom. De tre små flickorna sågos aldrig mer till i skolrummet. De rensade slom, inte på lek, utan på allvar för att hjälpa de stora. Både fru Lagerlöf och mamsell Lovisa måste lägga ifrån sig vad de annars hade för händer och hjälpa till med slommen. Men detta var alltsammans bara roligt och bra. Det var en smula ombyte, och det var just vad de suckade efter.

Hushållerskan rensade inte slom, men hon stod hela dagarna i spisen för att steka den. Och snart började hon klaga över allt det smör, som gick åt för slommens skull. Smörbyttan hade varit full för ett par dagar sedan, och nu såg hon redan bottnen i den. Detta var liksom första avbrottet i den allmänna tillfredsställelsen.
Inne vid herrskapsbordet åt man slom till frukost och slom till kväll utan någon omvixling. Men till middagarna sattes än så länge fram den sedvanliga värmländska middagsmaten: salt kött eller sillbullar eller bräckt skinka eller korv, eller vad det nu kunde vara.

Men detta var inte löjtnant Lagerlöf till behag. En dag, då han blev bjuden på kött, som hade legat i sälta sedan i november, förgick honom tålamodet.

»Inte förstår jag varför vi ska sitta och äta saltmat,» sade han, »nir hela skafferiet är fullt av färsk fisk. Men det är så de gör, de riktiga hushållerskorna. Hemfolket ska äta saltmat, och det färska, det ska stå på hyllorna och vänta på främmande, så att det ruttnar.»

Det var ett skarpt anfall på systern, men hon tog saken lugnt. Hon tyckte så mycket om sin bror, att hon aldrig blev ond på honom. Hon svarade bara helt saktmodigt, att hon aldrig hade hört, att det gick an att sätta fram slom åt främmande.

»Ja, jag vet ju, att du är för fin för att äta slom, Lovisa,» sade då löjtnanten. »Du har varit ute i stora världen, du, så att du vet hur det ska vara. Men jag förstår inte varför vi här på Mårbacka ska behöva bry oss om hur det brukas i Karlstad och Åmål.»

Nu gick det upp ett ljus far mamsell Lagerlöf, så att hon förstod varför brodern var i sådant misshumör.

»Men du vill då väl aldrig äta slom till middag också!» utropade hon, som om hon aldrig förr skulle ha varit med om sådant.

»Visst vill jag äta slom, så mycket jag kan,» sade löjtnanten.»Varför tror du att jag håller på att köpa slom var dag, om jag inte ska få något med av den själv?»

Inne vid herrskapsbordet åto de sedan slom morgon, middag och kväll. Men det var kanske inte riktigt välbetänkt av löjtnanten att ordna det så, för visserligen är slom en välsmakande fisk, men den har det felet, att den luktar illa. Jag menar inte så, att den skulle vara ankommen. Den luktar illa från första stund den kommer upp ur vattnet. När fisken är stekt, försvinner lukten, men den, som rensar den, kan inte undgå att känna den. Och det är en lukt, som sitter i. Bära sig åt hur man vill, så för man den med sig. Allt, vad man rör vid, luktar slom. Och det är troligen för luktens skull, som man inte kan hålla i att äta den med god aptit mer än några få mål.

Och som nu nästan hela hushållet höll på att rensa slom, så blev det snart för mycket att äta den både morgon, middag och kväll. Man började tröttna på den. Man tog sig allt mindre och mindre portioner för varje dag. Man suckade, när man skulle gå till bords och inte fann annan mat framsatt in den eviga slommen.
Men löjtnant Lagerlöf tyckte alltsammans var ganska fägnesamt, och han fortfor med att köpa slom. 

Gårdsjöfiskarn, som hade kommit med slommen första gången, han höll sitt ord till löjtnanten och kom igen var dag. Ibland kunde han till och med komma ett par gånger om dagen. Men nu var det inte mer samma man. Han tryckte sakta ner dörrklinkan, och han hade ett ödmjukt och förläget leende på läpparna, då han trädde in. Han satte inte ner fisken, som han hade med sig, på köksbordet, han lämnade den utanför dörrn. Han både sade goddag och tog av sig mössan, men han fick i alla fall stå och vänta hela halvtimmen, innan någon låtsade om, att han fanns till.

För så roligt det hade varit både för tjänsteflickor och barn att slippa ifrån det gamla vanliga ock få stå och rensa fisk, så voro de nu alldeles utledsna och bara längtade tillbaka till det riktiga arbetet. Ingen av dem ville så mycket som se åt fiskargubben.

»Dä ä väl inte möjlitt, att Lars kommer mä fisk i dag mä?» sade hushållerskan till sist i en ton, som om han
skulle ha kommit och bjudit ut tjuvgods.

Karlen bara blinkade litet med ögonen. Han var så skamsen, så att han inte kunde få ett ljud över läpparna.

»Vi har mer fisk, in vi orkar äta opp,» sade hushållerskan. »Jag kan allri tro, att löjtnanten vill köpa mer åv den där uselheta.»

Men hon visste, att löjtnanten inte var att leka med, då det gällde slom, så att hon tordes aldrig annat än gå in och anmäla, då fiskarn var kommen.

En dag var löjtnanten ute på ägorna, då gubben kom, och då passade hon på och visade av honom med samma. De voro riktigt glada och lyckliga i köket efter detta och trodde, att de den dagen skulle slippa att rensa, men det bar sig inte bättre, än att fiskarn mötte löjtnanten i allén. Och löjtnanten köpte av honom en hel kasse slom och sände honom tillbaka in i köket med den.

Så fortsatte det i ett par veckors tid. Alla voro utledsna och förtvivlade utom löjtnanten. Vid varje mål prisade han slommen, därför att den skulle vara en sådan hälsosam och stärkande mat. Man behövde bara se på fiskarna i Bohuslän. De åto också fisk varje dag, och de voro de starkaste och friskaste karlarna i hela landet.

En kväll gjorde mamsell Lovisa ett försök att pröva hans ståndaktighet. Hon lät hushållerskan grädda fläskpannkakor. Det var en av löjtnantens favoriträtter, och det var inte heller underligt, för sådana fläskpannkakor, som den gamla hushållerskan gräddade, har man aldrig sett maken till. Men det lyckades inte.

»Det är väl, för att rättarn och drängarna ska få äta slom tillräckligt, som du vill, att jag ska nöja mig med pannkaka,» sade löjtnanten och lät fatet med de styva, krasande pannkakorna gå förbi sig.

»Å nej, inte är det just fördenskull,» kom det från mamsell Lovisa.»Både rättarn och drängarna är nu så ledsna åt slom, att vi inte kan sätta fram den åt dem.»

Då fick löjtnanten lov att skratta, men pannkakorna rörden han inte, utan man fick lov att hämta in slom åt honom.

När det led mot slutet av andra veckan, så var hela huset liksom i uppror. Hushållerskan var ond for smöråtgången, och tjänstefolket förklarade, att på ett ställe, där det åts så mycket slom, kunde de inte hålla ut att tjäna. Till sist vågade sig löjtnanten inte mer ut i köket, för där sjöd det starkast.

Inne vid bordet var det inte heller, som det skulle vara. Det var slut med trevnaden. Guvernanten rörde inte vid maten, och till och med de små döttrarna, som annars gingo med fadern i vått och torrt, började på med några små invändningar.

Nu äntligen blandade sig fru Lagerlöf i saken. Hon höll råd med mamsell Lovisa och hushållerskan, och de kommo överens om att tiden var inne för att tillgripa det gamla säkra och prövade medlet, som de visste skulle göra slut på äventyret.

Nästa middag, när slommen kom på bordet, var den inte stekt, utan kokt.

Men nu är kokt slom något så underligt motbjudande. Den är vit och likblek, och den är egentligen alldeles utan smak. Man behöver inte smaka på den, man förlorar aptiten bara vid att se på den.

Då löjtnant Lagerlöf fick syn på den kokta slommen, blev han inte gladare in någon annan.

»Det har tagit slut på smöret för oss,» sade mamsell Lovisa urskuldande, »och när du prompt ska ha slom till varje mål, så visste vi oss ingen annan råd in att ta in den kokt. Och jag för min del,»lade hon till, »tycker inte, att den smakar sämre så här än på det andra sättet.»

Till detta svarade löjtnant Lagerlöf inte ett ord, och nu förstodo alla, att mamsell Lovisa hade fått övertaget.

Löjtnanten kunde ju ha gått i skafferiet och själv sett efter om smöret verkligen var slut, eller han kunde ha köpt hem mera smor, men han gjorde inget av delarna.

Efter den middagen slutade han upp att köpa slom. Det lönade sig inte att göra det, sade han, eftersom kvinnfolken voro för lata att laga till fisken så, som den borde lagas. Och det var ingen, som sade emot honom, fastän de alla visste, att han var likaså glad att slippa ifrån slommen, han som de.