Reformförsök

Hon hade med äckel sett hur flickorna uppfostrades 
till hushållerskor åt blivande män. Därför hade hon 
lärt ett yrke, som kunde föda henne under alla livets 
förhållanden. Hon kunde göra blommor. 

Han hade med smärta sett huru flickorna sutto 
och väntade på att bli försörjda av sina blivande män; 
han ville gifta sig med en fri, självständig kvinna, 
som kunde föda sig själv, så skulle han i henne se 
sin jämlike och ha en kamrat för livet, och icke en 
hushållerska. 

Och så ville ödet att de träffades. Han var 
målare, artist, och hon gjorde som sagt blommor, 
och det var i Paris de fått de där nya idéerna. 

Det var ett stilfullt äktenskap. De hade tagit sig 
tre rum i Passy. Ateliern låg mitt i; herrns rum på 
ena och fruns rum på andra sidan. De skulle icke 
ha gemensam säng; ett sådant svineri, som icke hade 
den minsta motsvarighet i naturen och som bara 
gav anledning till överdrift och okynne. Och, tänk, 
att klä av sig i samma rum, hu! Nej, var och en sitt 
rum; och så ett neutraliserat gemensamt rum, ateliern. 
Ingen tjänare; ty de skulle göra köket gemensamt. 
Bara en gumma, som kom om morgnar och kvällar. 

Det var väl uträknat och det var alldeles riktigt 
tänkt. 

- Men när ni få barn? invände tvivlaren.


- Vi skola icke ha några barn! 

Bon! De skulle icke ha några barn! 

Det var förtjusande! Han gick ner på torget 
om morgnarne och köpte upp. Därpå gjorde han 
kaffet. Hon sopade, bäddade och städade. Och så 
satte de sig till arbete. 

När de tröttnat på det, så pratade de en stund, 
gåvo varandra ett litet råd, skrattade och hade så 
roligt. Och när det led till middagen, gjorde han 
eld och hon sköljde grönsakerna. Han passade 
pot-au-feun, medan hon sprang ner i kryddboden, och 
så dukade hon, medan han lade upp maten. 

Men inte levde de som syskon. De togo god 
natt om kvällen och så gick var och en till sig. 
Men så knackade det på fruns dörr och så ropade 
det: kom in! Men sängen var trång och det blev 
aldrig något mackel, utan var och en vaknade i sin 
säng om morgonen. Och så knackade det i väggen. 

- God morgon, min flicka! Hur står det till 
i dag? 

- Jo, tack så bra, hur mår du själv! 

Det var alltid nytt att träffas om morgnarne 
och det blev aldrig gammalt. 

Och om kvällarne gingo de ut ibland tillsammans, 
och råkade landsmän på Syrach. Och hon var icke 
generad av tobaksrök och hon generade aldrig. 

Det var idealet för äktenskap, menade de andra, 
och de hade aldrig sett lett så lyckligt par. 

Men flickan hade föräldrar, som bodde långt 
bort. Och de skrevo och frågade ideligen, om icke 
Lisen hade förhoppningar än, ty de längtade så att 
få ett barnbarn. Lisen skulle komma ihåg, att 
äktenskapet var gjort för barnens skull och icke för
föräldrarnes. Detta menade Lisen var en 
gammaldags åsikt. Men då frågade mamma, om det var 
meningen att utrota människosläktet med de nya 
idéerna. Det hade Lisen inte tänkt på, och det brydde 
hon sig icke om. Hon var lycklig och hennes man 
med, och nu hade världen äntligen sett ett lyckligt 
äktenskap, och därför var världen avundsjuk. 

Men roligt hade de. Ingen var den andras 
herre och kassan repartiserade de till. Ena gången 
förtjänade han mer, andra gången hon, men det 
jämnade ut vartannat. 

Och när de hade födelsedag sedan! Då vaknade 
frun vid att madamen kom in med en blombukett 
och en liten brevlapp med målade blommor på, och 
så kunde hon få läsa: »Fru Blomsterknopp gratuleras 
av sin målarkladd och inviteras till en briljant 
frukost-risp på hans rum - nu genast! Och så knackade det 
i väggen, och så fick frun på sig sin morgonrock, och 
så knackade det på herms dörr och så - kom in! Och 
de åto frukost på sängen, på hans säng, och madamen 
stannade där hela förmiddagen. Det var förtjusande! 

Och det blev aldrig gammalt. Ty det räckte 
i två år. Och alla spåmän spådde fel. Så skulle 
äktenskapet vara. 

Men så hände det sig, att frun blev sjuk. Hon 
trodde, att det var tapeterna, men han gissade på 
bakterier. Ja, det var bestämt bakterier! 

Men det var något i olag också. Det var inte 
som det skulle vara. Det var bestämt en förkylning. 
Och så blev frun så fet. Skulle hon kunna ha fått 
en växt, som man läste så mycket om. Ja, det 
var bestämt en växt. Och så gick frun till en läkare. 
Och när hon kom hem så grät hon. Det var verkligen
en liten växt, men en som skulle fram i dagsljuset 
i sinom tid och bli blomma och gå i frö den, 
också! 

Mannen grät inte. Han tyckte det var stil, och 
så gick den lymmeln och skröt med det på Syrach. 
Men frun grät igen. Hur skulle det nu gå med 
deras ställning till varandra? Icke kunde hon 
förtjäna något mer på arbete och hon måste äta hans 
bröd. Och så måste de ha piga. Hu, de pigorna! 

All omtanke, all förtänksamhet, allt förutseende 
hade strandat på det oundvikliga. 

Men svärmor skrev entusiastiska gratulations-brev 
och upprepade gång på gång, att äktenskapet 
var av Gud stiftat för barnens skull, föräldrarnes nöje 
var bara en bisak. 

Hugo bedyrade, att han aldrig skulle tänka på 
att hon icke förtjänade något! Drog hon icke nog 
till bo med sitt arbete för hans barn, var icke det 
också pengars värde. Är icke pengar endast arbete! 
Alltså betalade hon ju också sin part. Men det 
grodde länge i henne, att hon skulle äta hans bröd, 
men när den lilla kom, så glömde hon alltsammans. 
Och hon blev hans hustru och kamrat som förut, 
men hon blev dessutom hans barns mor, och det 
tyckte han var det bästa av alltsammans.