Utom en mängd urmodiga krukor, gamla stövlar
och indiska gudar m. m., hade han i sina rum diverse
råtthundar, kattor, papegojor med mera dylikt. Fönstren
voro förmörkade av en massa skräp, som låg uppradat
eller hängde däromkring. Det var fullt med uppstoppade
fåglar, men även levande funnos till överflöd. Djur
ropade på djur, fågel på fågel, en hök grälade på kattorna,
aporna knöto nävarna åt varandra, papegojorna käbblade
med staren, den ena sjungande: »Bevare Gud vår kung»,
den andra någon profanare visa, kanske rebellsånger. I
trädgården voro uppställda varjehanda mer eller mindre
klumpiga bilder av sten eller trä, och där fanns även en
dam med vattendjur och dito plantor av sällsyntare slag.
Överallt såg man burar med utländska höns uti, men
knappast ett ätbart ägg. Själva köksspiseln var så
belamrad med kuriosa, att det icke fanns plats för en
vanlig kokpanna, vilket bestämt var ännu kuriösare.
Herr Nathanael, ägaren till denna härlighet, tycktes ha
föresatt sig att bli gammal så tidigt som möjligt. Vid
trettio års ålder lade han sig till flanelltröja, och samma dag
han fyllde trettiofem år skaffade han sig en gråspräcklig
peruk, fast han hade tillräckligt med eget mörkt hår. Vid
fyrtio år ansåg han det vara i sin ordning att gå i päls
även sommartiden.
Intet fruntimmer hade någonsin tänkt på honom såsom
älskare; den mest omtänksamma moder kunde omöjligen i
en sådan personage föreställt sig en måg. Han såg ut för
att stelna till en bild, att själv ställas upp bland den
övriga samlingen.
Och likväl — ty det finns ingen gräns för paradoxerna
i livet — fann han nöje i umgänget med människor, tog
gärna emot fruntimmer och förde dem med gammaldags
artighet omkring för att bese hans kuriosa, och när hans
gamla tant — ty han hade även en sådan — hade
främmande hemma hos sig, var han hos henne, deltog i
samtalet om teater och annat som hör till den vardagliga
konversationen. Vid sådana tillfällen kunde han vara den
muntraste varelse i världen. Som han nu därtill var av
det mildaste sinnelag och hade det bästa hjärta, så
mottogs han överallt som en god onkel. Flickor anförtrodde
honom sina små hemligheter, alltid obesvärade i hans
sällskap, därför att det föreföll dem, som hade han själv
varken hand eller hjärta att bortgiva.
Man kan således lätt föreställa sig den överraskning
och förvåning som grepo alla hans bekanta, när de en
vacker dag fingo höra, att herr Nathanael ämnade gifta
sig. Ett energiskt fruntimmer, som en gång besökt hans
trädgård, hade hållit vad om att hon skulle, såsom hon
själv yttrade, »göra människa av en lärd stofil». Vilka
medel hon därtill använde, känner man ej; men inom
loppet av tvenne månader var hon verkligen fru Nathanael.
Herr Nathanael blev genast så bestormad av sina nya
känslor, att han kastade av sig peruken, flanelltröjan
jämte pälsen och lade sig i stället till nankinsbyxor och
svart halsduk. Det var redan en stor förändring.
Dagen efter bröllopet kommer han hem, efter att några
timmar ha varit ute i staden, då han till sin stora
bestörtning finner det vanliga sällskapsrummet fritt från de
vanliga sällskapsdjuren. Kattorna voro utkörda, råtthunden
förvisad ner i källaren och aporna utsläppta i trädgården.
Han står en stund mållös, men vänder slutligen sitt
bedrövade ansikte mot sin fru och vill veta meningen med
allt detta.
»Jo, meningen är att jag inte vill bo tillsammans med
råtthundar, kattor och apor», upplyser den unga frun;
»jag har inte lust att bo som i Noaks ark, och för resten
får jag en gång för alla förklara, att en man inte får
lägga sig i något som hör till den inre förvaltningen.»
Nathanael suckade och sade ej ett ord, men ehuru själv
tröstlös, gick han ut för att trösta den stackars
råtthunden och de övriga offren för den timade
regementsförändringen.
Dagen därpå och efter att ha gjort den vanliga
promenad, som han för motions skull dagligen brukade taga,
kommer han ånyo hem och finner, vad? Jo, alla de gamla
bilderna och krukorna nedvräkta i dammen bland hans
dyrbara zoophyter. Ny häpnad och bestörtning.
»Men vad vill då det här säga, min fru?» utbrister han.
»Du har förstört den vackraste kaprifolie och femton
okända varieteter av cellariesläktet, hörande till zoophyta,
utom de raraste sjöväxter. Vad betyder allt detta?»
»Det betyder, att jag vill ha ljust i rummen», svarar
frun, »och för att få ljust där har jag gjort fönstren rena
och befriat dem från allt det skräp som legat där, jag tror
nästan sedan världens begynnelse. Och vad dammen
beträffar, måste den fyllas igen. Den är ju full av de
otäckaste kryp.»
»Otäckaste kryp!» upprepar mannen med stirrande
ögon; »den beundrades ju av alla som studera
zoophytologi, såsom en samling utan motstycke, och jag har
skicka många exemplar därav till Vetenskapsakademien, som
lovordat mig därför och infört mitt namn i sina
årsberättelser. Mina zoophyta hade kunnat göra mig odödlig.»
Därefter höll han en föreläsning över nyttan av
naturalhistoriska studier och lade sin hustru på hjärtat
nödvändigheten av att respektera dem, i fall hon ville
befordra hans trevnad i hemmet. Den unga frun lovade
att göra för naturalhistorien vad hon ansåg erforderligt,
men icke en bit mera. Hon satte tio gånger mera värde,
försäkrade hon, på en god rädisa än på sin mans alla
vattenplantor, vilka förpestade trädgården med sin fräna
lukt, och vad insekterna beträffade, påstod hon sitt
åliggande som en god och renlig husmoder vara att snarare
jaga bort dem än draga dem på sig.
Mannen suckade. Tredje dagen hemkommen efter sin
vanliga vandring, finner han, o himmel! hela sin rika
snäcksamling nedkastad i brunnen.
»Är det meningen att fylla igen brunnen också?» frågar
han, nästan med gråten i halsen.
»Dricksvattnet blir bättre när man kastar ostronskal i
brunnen», försäkrar frun.
»Var det ostronskal det här?» frågar mannen med sin
vanliga jämmerton.
»Det var sämre än ostronskal, det vet jag nog», svarar
frun, »men det fick gå i brist på bättre. Emellertid ser
du, min gubbe, att jag inte är så oäven i
naturalhistorien, och det skall nog bli bra, bara du inte stör mig i
mina forskningar.»
Hela den dagen satt mannen vid brunnen och tittade i
den; men som den var mycket djup, så såg han ingenting
i den, icke ens sin bedrövade bild, vilket varit någon tröst.
Ingen dag gick förbi att icke den stackars
naturforskaren måste bevittna någon ny scen av förödelse. Än
såg han en marmozetta med sin unga familj jagas på
porten för att lik en tiggerska med sina ungar ströva
omkring i den vida världen; än såg han en myrslok fly för
en antänd halmknippa, som husmodern obarmhärtigt
kastat efter flyktingen; än såg han frön av den största
sällsynthet strös ut på marken och upplockas av så simpla
djur som sparvar och steglitsor.
Han fann nu att han genom att gifta sig begått ett
stort misstag, fruktade att hans lyckliga dagar tagit slut,
och han begrät sitt sorgliga öde.
Så hade det fortgått ett helt år, då han en natt väcktes
av ett ljud, som han, trots sina studier i naturalhistorien,
icke kunde bestämma till vad species det hörde.
Slutligen kom han underfund med att det kom från något som
nan förut icke haft bland sina samlingar, nämligen från
en liten späd varelse, hans förstfödde son.
Han stod en stund spetsande öronen och med
tillbakahållen andedräkt. Därefter skyndade han att själv bära
ut en låda insekter för att ge rum åt en vagga.
»Nå», viskade hans hustru i hans öra, »tror du att det
finns ett så vackert exemplar bland Vetenskapsakademiens
alla samlingar? Tro mig, min vän, det där är bästa och
säkraste sättet att få sitt namn odödligt här i världen.»
Herr Nathanael nickade medgivande och såg för
innerligt belåten ut.
»Jo jo, min gubbe», fortfor frun, »det vore bättre om
du och de andra tokarna till naturforskare mer tänkte på
sådant där, än att uppstoppa vilda djur och lägga
missfoster i spritflaskor.»
Nathanael började äntligen finna, att de saker, åt
vilka han förr ägnat sin kärlek, endast voro tomma surrogat
för de ömma föremål han nu hade att leva för.
Familjen ökades med flera barn, och herr Nathanael blev allt
mer övertygad därom, att han först begynte leva.
Han började nu odla köksväxter i sin stora trädgård
och utbytte till och med sina utländska Gallinaceae mot
vanliga hederliga höns, och så blev han omsider själv
från ett torkat species ur naturalhistorien förvandlad
till en lycklig och gagnande familjefader. Ja, han fick en
sådan leda för naturalhistorien, att han icke ens deltog
i det första skandinaviska naturforskaremötet, som i
början av 40-talet hölls i Stockholm.
Han gav odödligheten hin
föresatt sig att bli gammal så tidigt som möjligt. Vid
trettio års ålder lade han sig till flanelltröja, och samma dag
han fyllde trettiofem år skaffade han sig en gråspräcklig
peruk, fast han hade tillräckligt med eget mörkt hår. Vid
fyrtio år ansåg han det vara i sin ordning att gå i päls
även sommartiden.
Intet fruntimmer hade någonsin tänkt på honom såsom
älskare; den mest omtänksamma moder kunde omöjligen i
en sådan personage föreställt sig en måg. Han såg ut för
att stelna till en bild, att själv ställas upp bland den
övriga samlingen.
Och likväl — ty det finns ingen gräns för paradoxerna
i livet — fann han nöje i umgänget med människor, tog
gärna emot fruntimmer och förde dem med gammaldags
artighet omkring för att bese hans kuriosa, och när hans
gamla tant — ty han hade även en sådan — hade
främmande hemma hos sig, var han hos henne, deltog i
samtalet om teater och annat som hör till den vardagliga
konversationen. Vid sådana tillfällen kunde han vara den
muntraste varelse i världen. Som han nu därtill var av
det mildaste sinnelag och hade det bästa hjärta, så
mottogs han överallt som en god onkel. Flickor anförtrodde
honom sina små hemligheter, alltid obesvärade i hans
sällskap, därför att det föreföll dem, som hade han själv
varken hand eller hjärta att bortgiva.
Man kan således lätt föreställa sig den överraskning
och förvåning som grepo alla hans bekanta, när de en
vacker dag fingo höra, att herr Nathanael ämnade gifta
sig. Ett energiskt fruntimmer, som en gång besökt hans
trädgård, hade hållit vad om att hon skulle, såsom hon
själv yttrade, »göra människa av en lärd stofil». Vilka
medel hon därtill använde, känner man ej; men inom
loppet av tvenne månader var hon verkligen fru Nathanael.
Herr Nathanael blev genast så bestormad av sina nya
känslor, att han kastade av sig peruken, flanelltröjan
jämte pälsen och lade sig i stället till nankinsbyxor och
svart halsduk. Det var redan en stor förändring.
Dagen efter bröllopet kommer han hem, efter att några
timmar ha varit ute i staden, då han till sin stora
bestörtning finner det vanliga sällskapsrummet fritt från de
vanliga sällskapsdjuren. Kattorna voro utkörda, råtthunden
förvisad ner i källaren och aporna utsläppta i trädgården.
Han står en stund mållös, men vänder slutligen sitt
bedrövade ansikte mot sin fru och vill veta meningen med
allt detta.
»Jo, meningen är att jag inte vill bo tillsammans med
råtthundar, kattor och apor», upplyser den unga frun;
»jag har inte lust att bo som i Noaks ark, och för resten
får jag en gång för alla förklara, att en man inte får
lägga sig i något som hör till den inre förvaltningen.»
Nathanael suckade och sade ej ett ord, men ehuru själv
tröstlös, gick han ut för att trösta den stackars
råtthunden och de övriga offren för den timade
regementsförändringen.
Dagen därpå och efter att ha gjort den vanliga
promenad, som han för motions skull dagligen brukade taga,
kommer han ånyo hem och finner, vad? Jo, alla de gamla
bilderna och krukorna nedvräkta i dammen bland hans
dyrbara zoophyter. Ny häpnad och bestörtning.
»Men vad vill då det här säga, min fru?» utbrister han.
»Du har förstört den vackraste kaprifolie och femton
okända varieteter av cellariesläktet, hörande till zoophyta,
utom de raraste sjöväxter. Vad betyder allt detta?»
»Det betyder, att jag vill ha ljust i rummen», svarar
frun, »och för att få ljust där har jag gjort fönstren rena
och befriat dem från allt det skräp som legat där, jag tror
nästan sedan världens begynnelse. Och vad dammen
beträffar, måste den fyllas igen. Den är ju full av de
otäckaste kryp.»
»Otäckaste kryp!» upprepar mannen med stirrande
ögon; »den beundrades ju av alla som studera
zoophytologi, såsom en samling utan motstycke, och jag har
skicka många exemplar därav till Vetenskapsakademien, som
lovordat mig därför och infört mitt namn i sina
årsberättelser. Mina zoophyta hade kunnat göra mig odödlig.»
Därefter höll han en föreläsning över nyttan av
naturalhistoriska studier och lade sin hustru på hjärtat
nödvändigheten av att respektera dem, i fall hon ville
befordra hans trevnad i hemmet. Den unga frun lovade
att göra för naturalhistorien vad hon ansåg erforderligt,
men icke en bit mera. Hon satte tio gånger mera värde,
försäkrade hon, på en god rädisa än på sin mans alla
vattenplantor, vilka förpestade trädgården med sin fräna
lukt, och vad insekterna beträffade, påstod hon sitt
åliggande som en god och renlig husmoder vara att snarare
jaga bort dem än draga dem på sig.
Mannen suckade. Tredje dagen hemkommen efter sin
vanliga vandring, finner han, o himmel! hela sin rika
snäcksamling nedkastad i brunnen.
»Är det meningen att fylla igen brunnen också?» frågar
han, nästan med gråten i halsen.
»Dricksvattnet blir bättre när man kastar ostronskal i
brunnen», försäkrar frun.
»Var det ostronskal det här?» frågar mannen med sin
vanliga jämmerton.
»Det var sämre än ostronskal, det vet jag nog», svarar
frun, »men det fick gå i brist på bättre. Emellertid ser
du, min gubbe, att jag inte är så oäven i
naturalhistorien, och det skall nog bli bra, bara du inte stör mig i
mina forskningar.»
Hela den dagen satt mannen vid brunnen och tittade i
den; men som den var mycket djup, så såg han ingenting
i den, icke ens sin bedrövade bild, vilket varit någon tröst.
Ingen dag gick förbi att icke den stackars
naturforskaren måste bevittna någon ny scen av förödelse. Än
såg han en marmozetta med sin unga familj jagas på
porten för att lik en tiggerska med sina ungar ströva
omkring i den vida världen; än såg han en myrslok fly för
en antänd halmknippa, som husmodern obarmhärtigt
kastat efter flyktingen; än såg han frön av den största
sällsynthet strös ut på marken och upplockas av så simpla
djur som sparvar och steglitsor.
Han fann nu att han genom att gifta sig begått ett
stort misstag, fruktade att hans lyckliga dagar tagit slut,
och han begrät sitt sorgliga öde.
Så hade det fortgått ett helt år, då han en natt väcktes
av ett ljud, som han, trots sina studier i naturalhistorien,
icke kunde bestämma till vad species det hörde.
Slutligen kom han underfund med att det kom från något som
nan förut icke haft bland sina samlingar, nämligen från
en liten späd varelse, hans förstfödde son.
Han stod en stund spetsande öronen och med
tillbakahållen andedräkt. Därefter skyndade han att själv bära
ut en låda insekter för att ge rum åt en vagga.
»Nå», viskade hans hustru i hans öra, »tror du att det
finns ett så vackert exemplar bland Vetenskapsakademiens
alla samlingar? Tro mig, min vän, det där är bästa och
säkraste sättet att få sitt namn odödligt här i världen.»
Herr Nathanael nickade medgivande och såg för
innerligt belåten ut.
»Jo jo, min gubbe», fortfor frun, »det vore bättre om
du och de andra tokarna till naturforskare mer tänkte på
sådant där, än att uppstoppa vilda djur och lägga
missfoster i spritflaskor.»
Nathanael började äntligen finna, att de saker, åt
vilka han förr ägnat sin kärlek, endast voro tomma surrogat
för de ömma föremål han nu hade att leva för.
Familjen ökades med flera barn, och herr Nathanael blev allt
mer övertygad därom, att han först begynte leva.
Han började nu odla köksväxter i sin stora trädgård
och utbytte till och med sina utländska Gallinaceae mot
vanliga hederliga höns, och så blev han omsider själv
från ett torkat species ur naturalhistorien förvandlad
till en lycklig och gagnande familjefader. Ja, han fick en
sådan leda för naturalhistorien, att han icke ens deltog
i det första skandinaviska naturforskaremötet, som i
början av 40-talet hölls i Stockholm.
Han gav odödligheten hin
för dödlighetens fröjd,
såsom det heter i visan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar